Såg trailern för denna i onsdags och kände på en gång att den här måste jag ju bara se. Vi minns ju Anna Odell efter det mycket omtalade konstprojektet på Konstfack 2009 när hon spelade psykiskt sjuk, så det var väl rätt givet att detta skulle bli minst sagt intressant.
Och det var det! Otroligt intressant och tankeväckande. Filmen behandlar saker som gruppstruktur, hierarki, mobbing och utstötning. Anna Odell spelar sig själv i de två delarna som filmen består av – Talet och Möten. Det är meta upphöjt till två – samma personer förekommer i båda delarna spelade av två olika personer men utan att någon av dem är den riktige. Om det låter överhuvudtaget vettigt…
I första delen konfronterar Anna alltså sina klasskamrater på en klassåterträff, tjugo år efter att de slutat nian. Hon ställer sig upp vid bordet och berättar om sina erfarenheter och hur hon upplevt skoltiden. Och på den vägen är det.
Fantastiskt bra, tycker jag. R frågade ”hur många fyrar” och jag sa stark trea eller fyra, men nu har jag funderat lite grann och jag undrar bannemig om det inte är en femma. Resonemanget om ”vi var ju bara barn då” är någon sorts manifestation av hur lätt det är att förtränga sådant man inte vill kännas vid.
Återträffen förhandsvisades i Riksdagen för att belysa problemet med mobbing i skolan. Som någon recensent skrev – hoppas att skolorna tar efter.
Stories from the city, stories from the sea 