Tant Agatha can’t go wrong!
Här är ännu en sådan där underbar ”closed room”-deckare – då största delen utspelar sig på en flodbåt.
Linnet Doyle har just stulit sin vän Josephines fästman och gift sig med honom. Som bröllopsresa bestämmer de sig för att ta en tripp på Nilen med flodbåt. Monseiur Poirot hamnar av en händelse på samma båt, liksom Josephine och ett antal andra personer ur den relativt höga societeten. Det är en elak gammal tant med sin dotter, en tjusig dam från New York med sin sköterska och familjevän Cornelia som uppassare.
Naturligtvis blir det lite mord. Närmare bestämt fyra. Men stämmer logiken i hur det har gått till?
Poirot är ju en högst älskvärd man, det är dags att jag läser fler av böckerna om honom. Jag har väl läst alla Miss Marple utom tre-fyra stycken tror jag, så det är väl dags att börja beta av Hercule Poirot för han är en riktigt trevlig karl. Tant Agatha är (var) dessutom fena på att få även hemska mordhistorier vara riktigt roliga.
Och vissa karaktärer tycker man INTE om alls.
Min enda kritik – och det är ingen kritik per se – är att det blir roligt att läsa Linnet som ett namn, för att inte tala om Mrs Doyle – det är ju rätt svårt att inte tänka på Mrs Doyle i Father Ted, som är så långt ifrån en stenrik societetsprinsessa som Linnet…
Stories from the city, stories from the sea 