Nu bortser vi från det jag gnällde om i förra boken tycker jag, för det är ingen idé att upprepa det. 
Detta är riktigt lyckat – med ett kanonbra karaktärsregister.
Siv Ellen (alldeles för lätt att läsa Sue Ellen) är framgångsrik violinist – och hittas brutalt mördad nära ett tunnelbanespår i Oslo. Cato Isaksen är naturligtvis on the case på en gång och hittar flera intressanta ledtrådar bland hennes tillhörighet – till exempel ett brev från en orkesterkollega.
Tonårsdottern får ta hand om uppordningen av bo och hem – men är hon riktigt ärlig? Och vad är det för konstigt med den inneboende Jeanette? Och hennes kompis som verkar spendera all sin tid hos henne?
Du kan inte räkna ut vad som händer och hur det hela slutar, det svär jag (nästan) på! Jag brukar ha liiiite feeling för sådant, men när det gäller Lindell och Alvtegen (och för den delen Tant Agatha) så blir jag stenchockad av vissa grejer. Det kan vara en replik som gör mig halvt svimfärdig. De är allt smarta, de där poliserna 😉
Stories from the city, stories from the sea 