Ingen som befunnit sig i Sverige de senaste två åren har väl lyckats undgå Felicia Feldts uppväxt som dotter till ärkepsychot Anna Wahlgren? Det har varit intervjuer från båda sidor, uttalanden av vittnen… och så vidare. Jag baserar alltså inte att jag tycker att AW är galen på detta, det är en subjektiv berättelse, utan alla hennes andra galna idéer med skrikmetoder och att stänga in barn och… sånt.
Det är gripande läsning, absolut. Och är allting sant så är det alldeles otroligt sorgligt, och det är inte att undra på att Felicia blivit mycket trasig som vuxen med en sådan galenpanna till morsa, åtta syskon och sisådär sju styvfädrer genom åren. Fy, vilket liv och vilket flackande.
Utan trygg punkt kan vem som helst blii lidande senare i livet, men utan trygg punkt och en fullständigt ohemul barndom så förstår jag sannerligen att Feldt var tvungen att göra upp med sin barndom. Yup.
Stories from the city, stories from the sea 