Kan väl kallas en svensk deckarklassiker? Ja, det tycker jag nog. Och det känns som om detta är min första Beck-bok – vilket inte är det minsta omöjligt.
Denna skrevs i mitten på sextiotalet och på vissa ställen märks det. Till exempel när en bebis heter Bodil och snyggaste killen i stan heter – wait for it – RULLE. Dessutom är Gunvald Larsson en fantastisk komisk skapelse. Nog för att han är otrevlig och har ganska grava attitydproblem, men när han kallar Skacke för Jycke och Täcke fick i alla fall jag en fnissattack. Men det är ju inte så ovanligt.
Här exploderar i alla fall ett hyreshus. Då fönstren är igentejpade i Göran Malms lägenhet där han har ett gasaggregat antar man att det var ett självmord som gick snett. Så var det emellertid inte. En annan hyresgäst, Max, har sexorgier i sin lägenhet. En mamma lämnar sin unga dotter att brinna inne i vindskupan. Och på den vägen är det. Ett kriminellt nätverk uppdagas snart och vägen dit är väldigt spännande.
En sak jag blev lite vansinnig på var att inte mindre än FEM gånger beskrivs kvinnors KÖNSHÅR, av alla saker.En gång är ingen gång, men hur många könshår behöver man egentligen läsa om för att bilda sig en karaktärsuppfattning? Inte fem. I alla fall inte jag. Men kanske var det så radikal man vågade vara för att locka läsare på sextiotalet? Jag vet inte, men jag kan meddela att i Maria Lang och Ulla Trenter impliceras det inte ens att folk har sex.
Jaja, kul ändå och jag är mycket förtjust i Gunvald och kan mycket väl se Rolf Lassgård framför mig. Och nej, jag har inte sett någon av de senare filmerna. Vet att jag såg Roseanna när jag var kanske… tolv, men jag kommer ju inte direkt ihåg något från den. Jag minns definitivt inga könshår.
Stories from the city, stories from the sea 