I juli 2001 döms Lord Baron Jeffrey Archer av Grantchester – parlamentsledamot såväl som en av Englands största författare – till fyra års fängelse för mened. Han skickas till HMP Belmarsh i Thamesmead – ett av Englands absolut säkraste fängelser där fångar som anses särskilt farliga eller rymningsbenägna hamnar. Archer är förstås varken eller (om man inte kan räkna faktumet att han var polare med Maggie T som ett hot mot rikets säkerhet, hohoho) – men det är där riksintaget finns, punkt.
Archer skriver mycket detaljerad dagbok under fängelsevistelsen, vilket är hemskt intressant att läsa. Särskilt om man, som jag, är fascinerad av fängelser och kriminalvård – jag vet verkligen inte varför jag är det, men ändå. Hans medfångar är definitivt inte av ”sorten” han normalt umgås med, men genom hans beskrivningar av sin vänskap med dem kanske man förstår lite mer om sådant man normalt inte utsätts för. Typ att sitta och äta lunch med fyra mördare…
Det är mer eller mindre hela nationens mening att domaren som sände Archer i fängelse varit jävig på något vis – då hans ”medbrottslingar” gick fria trots att de gjort samma sak som Archer, varken mer eller mindre. Straffet för mened brukar inte handla om fyraåriga fängelsestraff.
I slutet av volym 1 får Archer sin efterlängtade transfer till HMP Wayland i Norfolk, närmare sin familj och med betydligt lägre säkerhetsklass. Om denna tiden berättas i volym 2, Purgatory, som jag har lyckats slarva bort – men vol 3 kommer snart!
Stories from the city, stories from the sea 