Parám param parám, nummer 200! Fast inte kronologiskt, det ska jag villigt erkänna, men jag har flera att skriva om och då vlde jag att sätta denna som #200 enbart för att det är en av mina favoritböcker.
Sue Townsend alltså. Hon är en av världens roligaste människor. Och Adrian Mole är en av världens bästa karaktärer. Herregud.
Jag läste första boken om Adrian, när han är 13 3/4, på högstadiet – det kan ha varit den första ”riktiga” bok jag läste på engelska utan att den var anpassad, så att säga – och sedan dess har jag följt honom hela vägen, från Ashby-de-la-Zouch till Oxford till Nigeria till London tillbaks till Ashby-de-la-Zouch och Rat Wharf… och så vidare. Han upphör aldrig att vara den pretentiösa pseudointellektuella Adrian som vi alla känner och älskar och tur är väl det.
Här har Adrian flyttat till London och jobbar som kock på kändisrestaurangen Hoi Polloi, som serverar fruktansvärt äcklig mat. Han bor ovanpå restaurangen och har en hög konserverade ärter som skrivbord. På helgerna åker han hem till sina (och Pandoras) föräldrar som utövat partnerbyte med Braithwaites, lillsyrran sladdbarnet Rosie som ser ut som en Spice Girl – och sin lille son William, vars nigerianska mamma JoJo har lämpat över vårdnaden på Adrian – fast i praktiken på hans mamma.
Pandora blir invald i Blairs regering och Adrian blir TV-kock. Need I say more?
Och – vem är tonåringen som slår sina lovar runt huset på kvällarna?
Ett skratt på varje sida. Minst. Så fruktansvärt välskrivet – som allt annat av Townsend.
Stories from the city, stories from the sea 