ÅH vad glad jag är på vem det nu var som valde denna till GPs bokcirkel i höst! Jag hade läst lite om den redan innan listan kom ut, och tyckte att den lät jätteintressant och värd att låna på biblioteket – men nu fick jag läsa den i alla fall 🙂
Jag tycker av förklarliga skäl att bloggfenomenet är extremt intressant. Hade det skrivits en bok om reload / dagbok på nätet för femton år sedan hade de lesta huvudkaraktärerna varit mellan 25 och 55, med några få undantag både neråt och uppåt i åldrarna. Det var just dagböcker, visst kunde det dyka upp länkar och diskussioner om gällande åsikter och klimat und so weiter, men det var absolut inte som det ser ut idag.
Är jag glad att det har utvecklats? Ja, absolut, för det har kommit fram några riktiga stjärnor. Tyvärr har det kommit fram några riktiga svarta hål också (alltså, sorry, no pun intended!!), men man får ju ta det goda med det sämre.
Här behandlas i alla fall bloggfenomenet mer som det är nu än då – även om jag inte vet om det är helt och hållet realistiskt på sina ställen…
Lex går tredje året på gymnasiet och tycker att alla är ytliga och dumma i huvudet, förutom bästisen Jonatan. Allra värst är kanske Miranda i klassen, som bloggar och har massor av följare. Lex kräks på sådant.
Tills hon en dag av olika skäl får för sig att skapa ett alter ego, Maya, som bloggar om sin svåra uppväxt med en kriminell pappa – som plötsligt skjuter genom bloggvärlden och hela Sverige talar om. Jonatan klär ut Lex till Maya och fotograferar henne i olika situationer, men ingen ser att det är hon. Detta är en problematik för mig – okej, de flesta som läser känner ju inte Lex, men nog sjutton skulle åtminstone hennes morsa känna igen henne på bilderna?
Det finns lite andra saker som känns orealistiska – jag kan förstå att Maya-bloggen sköt i höjderna på något vis (se Hanna Widerstedt), men det startas en annan, högst ordinär blogg på ett annat ställe i handlingen, och de allra allra flesta vanliga tjejer som börjar blogga blir inte stjärnor med tusentals följare över en natt.
Men det är ändå en bra och ganska rolig historia på sina ställen. Jättesorglig på andra, visserligen. Men jag vet inte, det kanske kan fungera lite som en ögonöppnare för vissa somliga grupper. Hoppas det. Sara Kadefors skriver bra, språket flyter och precis som i Sandor / Ida så känns dialogen mellan tonåringar och deras lärare och föräldrar realstiskt – det är så jag tycker mig höra Lex contemporaries prata på bussen och sådär. I alla fall de intelligenta 😉
Hoppas att detta blir något av en obligatorisk ungdomsbok. Passar lika bra att läsa i högstadiet som i gymnasiet – kanske till och med i 6:an. Jag gillar!
Stories from the city, stories from the sea 