(Hmm – när jag skriver titlarna på engelska betyder det att jag har läst dem på engelska. Försöker alltid hitta ”rätt” omslag också men ibland är det inte så lätt, som om en speciell utgåva har kommit ut t.ex för en tidning eller så.
Jag står fast vid att Maeve Binchy är en av de bästa historieberättarna vad gäller ”mänskliga” historier. Definitivt. Folk i boktråden på forumet retar mig och säger att jag läser tantböcker 😉 med glimten i ögat, förstås!
´Denna är låååång. 600 sidor ungefär i pocketversionen. Men den känns inte så lång, förutom när man tappar den i ansiktet om man läser i sängen. Vilket jag är fantastiskt bra på. En av anledningarna till att jag undviker inbundna böcker… haha.
I prologen till Light a penny candle får man veta att huvudpersonerna Aisling och Elizabeth kommer att mötas på en trappa till tingsrätten. Sedan spolar vi tillbaks tjugo år, till när Elizabeth blir evakuerad från London 1940 – till hennes mammas barndomsvän, Aunt Eileen, hennes man Sean, Young Sean, sjuklige Donal, Emmett, Niamh och Aisling förstås. De två är jämngamla och blir oskiljaktiga under åren som Elizabeth bor hos dem.
Men så tar kriget slut och efter fem år återvänder Elizabeth till London. De skriver brev ganska flitigt (vilka man får läsa som del av handlingen) och träffas ett par gånger, men inte ofta. Tills omständigheter gör att Aisling flyr till London, där Elizabeth jobbar i en antikaffär samtidigt som hon undervisar i konst. I butiken jobbar även Johnny Stone, det tjusigaste hon någonsin har sett.
Det är en kanonhistoria. Också i denna fäster man sig vid vissa personer som man sedan avskyr, men det är ju bara ett tecken på bra historieberättande, eller hur? Jag hade faktiskt glömt av slutet, jag visste på ett ungefär men fick för mig att det var på ett helt annat sätt, men icke.
Därmed var den spännande även denna gång 🙂
Stories from the city, stories from the sea 