Vi har ju pratat om Ya-Ya-flickorna ganska nyss – detta är en bok som utspelar sig tidigare, och fokuserar mest på Les Petites Ya-Yas. Varje kapitel har en ny berättare – ibland är det visserligen någon vuxen, men oftast barnen.
Som vanligt när det gäller Ya-Yas är det en sorts… jag vet inte, vemodet och skräcken finns liksom bakom skrattet hela tiden, även om vissa saker ÄR fruktansvärt roliga.
Det var några år sedan jag läste denna sist, och en bit hade jag definitivt glömt av. Förmodligen med flit, för man bloir rent illamående av det.
Jag älskar det svarta paret som fungerar som förman och hushållerska, Willetta och Chaney. Underbara berättare. Jag gillar ungarna också – men jag kan inte riktigt förstå slutet. I och för sig har jag aldrig varit i en situation som Siddas efter hennes lilla namnes dop… är blod så mycket tjockare än vatten att man kan förlåta precis allting, hur groteskt det än är? Jag har svårt att förstå det.
Anyway – jag har precis beställt den tredje boken – Ya-Ya-flickornas väg till fullkomlighet för en tia på Tradera (mitt första Tradera-köp evah!) så då har vi alla på ett ställe och jag kan förhoppningsvis bilda mig någon sorts komplett uppfattning om hur allt står till. Det har nog varit lite långt mellan läsningarna för att jag ska ha allting i huvudet nu.
Det är naturligtvis ett mästerverk, don’t get me wrong. Men det är några saker jag inte kan förlika mig med. Men – det är väl egentligen det man vill uppnå med konst och skapande? Reaktioner och reflektioner?
Stories from the city, stories from the sea 