2013: 165 – Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti

 

Som jag skrev häromdagen – när det gäller mig kan Katarina Mazetti inte misslyckas med att roa och glädja mig. 

 

Detta är en lite annorlunda bok för att vara hon, det är nämligen något av en pusseldeckare. Lite à la Tant Agatha – hon får med både ”det slutna rummet” och ”tio små negerpojkar”-grejen – det finns ett väldigt begränsat antal människor som rimlitvis kan vara förövare. 

 

Men vem? 

 

Malla har praktik på P4 Nordost, långt ute på vischan någonstans. Där jobbar även chefen Nisse Boss, nyhetschefen Bengt Hedning, kärleksparet reportrarna Sam och Tom, Kerstin – eller Che – Maria Malmkvist aka MaMa, hennes man Richard, telefonisten Carina med fästmannen teknikern Dejv, stationsfylleristen Sållet och mystiske Haqvig, musikredaktören som kan läsa tankar. 

 

Richard är något av en casanova men MaMa är djupt förälskad i honom. Haqvig sitter inne i sin glasbur och lyssnar på folks tankar – men han kan inte alltid riktigt placera varifrån tankarna kommer. Glasväggarna har han dessutom fått för att han är epileptiker, så att han ska synas om något händer – själv tror han inte att det är epilepsi utan något helt annat. 

 

Anyway. En snöig dag kommer Malla tidigt till jobbet och av någon anledning dyker Richard och MaMa upp samtidigt – ovanligt då Richard brukar köra egen bil och komma precis i tid till att börja sända sitt morgonprogram. När han är förskansad i studion går MaMa och Malla ut för att handla fika till morgonmötet – och de, samt 70000 andra lyssnare, hör på radion hur Richard blir mördad i direktsändning. 

 

Studion är låst. Fönstren med. Carina, Dejv och Bengt har varit alldeles utanför dörren. 

 

Vad kan ha hänt? 

 

Malla är berättare till största delen, och berättandet sker i mejl till sin gamla pluggkompis Jonas, samt lite grann i ”vanlig” berättarstil. Haqvig får också berätta lite grann här och där. 

 

Det är alltså extremt humoristiskt skrivet, men spännande också! Det är skickligt ihoppusslat och även om jag har läst denna förut för ett antal år sedan blir jag imponerad av hur det hela upplöser sig. 

 

Bra som vanligt! Mazetti är min idol.