Jeeves, Jeeves, Jeeves. Man ska ju ha läst Wodehouse, känns det som. I alla fall något.
Och nu har jag äntligen gjort det! Och har ingen aning om varför det inte skett tidigare. Vet att jag har plockat upp dem flera gånger och så har det bara inte blivit något av det.
Dumt nog så lyckades jag ju välja den enda av alla Jeeves-böckerna där självaste Bertie Wooster, Jeeves arbetsgivare, inte figurerar! Han har nämligen åkt iväg på internetskola där adeln ska lära sig att till exempel stoppa strumpor och enklare matlagning – så Jeeves har blivit uthyrd till ett slott i närheten, där innehavaren Bill Rowcester letar efter en köpare.
I första kapitlet träffar vi den rika amerikanskan Rosalinda Spottsworth i serveringen på ett hotell vid vägsidan. Där springer hon på en gammal bekant, Kapten Buffel, som hon känner sedan hans tid i Afrika, där hennes framlidne förste make var stationerad. Han har blivit lurad på en massa pengar av en bookmaker på hästkapplöpningarna och är fullständigt vansinnig. Han följer bookiens bil – och hamnar förstås på Rowcester Abbey, där även Bills syster Monica (i engelska versionen kallas hon Moke – i svenska Mygg – jag förstår inte riktigt men det är ett rätt gulligt smeknamn ändå) och hennes man Sir Rory dyker upp för att assistera i försäljningen.
Och så finns ju fru Spottsworth där också.
Och Jeeves – tack och lov för resursfyllde Jeeves!
Språket är SÅ bra och SÅ roligt. Beskrivningarna av ”the idle rich” i adeln är ljuvligt lustiga och skrivna med massvis av självdistans – vilket jag tycker är något av det bästa man kan komma över i humorsammanhang. Jag kommer att sluka alla de som står i Backatorp och även kolla loppisar för nu förstår jag varför Wodehouse omtalas så vitt och brett som en fantastisk humorist. Det är nämligen helt och hållet korrekt 🙂
Stories from the city, stories from the sea 