Här har vi en skildring som känns SÅ äkta. Inte för att jag var med under varvskrisen – men både pappa och farfar jobbade på varven, så jag har hört en hel del förstås.
Boken handlar om ett gäng plankbärare på Arendalsvarvet (räknade jag ut, kan ha del, men det finns något av en ordlek som ledeer mig dit) – Gottfrid och Lången, äldre generationen, och Lappen (berättaren) och Kent, killar i 30-årsåldern – samt till viss del deras kollega Dragomir (Draggen) från Jugoslavien. De har slutat att tro på Gud och Jesus, men de tror stenhårt på Stryktipset och trav.
Det handlar mycket om klasskillnader och statligt stöd.
När de av en slump får chansen att åka till England för att se Liverpool spela ligacupfinal på Wembley kastar de sig på planet (nå, så gott det går) och åker dit. Och i England, särskilt i Liverpool när de åker dit för omspelet, ser de hur klasskillnaderna och kriserna är dubbelt så stora som i Sverige.
Men de får i alla fall se Wembley. Och ditchar Buckingham Palace för att åka till Boleyn Ground (Upton Park) istället.
Detta är en så himla levande roman för mig, i och med att jag har varvsarv (;)) och är uppvuxen på Hisingen, inte alls långt ifrån där gubbarna håller hus. Sedan har jag ju jobbat därute, så jag vet ungefär hur det ser ut rent geografiskt. Baracken där farfars kontor låg finns fortfarande kvar. Dessutom bor berättaren ett stenkast från där jag bor nu, och en scen utspelar sig till och med på Marklandsgatan. Och bitarna i England känner jag ju också igen, helt plötsligt börjar det pratas om Aldgate East, liksom! Hihi.
Jag vet inte hur rolig denna är om man inte är göteborgare, eller känner till Göteborg någorlunda bra, för det är väldigt lokalt – men jag kanske inte ska tänka så alls, det är väl ett perspektiv jag har valt omedvetet. Men det är en väldigt rolig insikt i hur det var när industrikrisen var som allra värst. Mycket intressant.
En sak jag vill tillägga – i Ängel i grön klänning (vad är detta nu då? Har jag inte skrivit om den, jag läste ju om den för bara ett par veckor sedan och jag vet att jag läste den förra året också men ingenting – kommer!) liknar Ann-Ida femmans spårvagnslinje som en sorts klassresa – från fina Örgryte till ruffiga Länsmansgården – i Tipset på torsdag gör berättaren exakt samma liknelse. Femman är nog en av de få linjer som inte ändrats speciellt mycket genom åren!
Stories from the city, stories from the sea 