Katarina Mazetti är alltid rolig. Det är hon i denna novellsamlingen också. Jag hittade den i en bokhylla i Backatorp – fattar inte att jag inte sett den förut! Jag brukar faktiskt titta igenom hyllorna där ibland och tänka att jag verkligen måste läsa Wodehouse och undrar varför pappa har Henrik Tikkanen eftersom han var evil… hoho.
Detta är betraktelser från Mazettis barndom i Karlskrona. Ett par stycken figurerar hon själv i, de flesta handlar om andra personer, ”uppdiktade” förstås men jag är säker på att det finns både det ena och det andra som är sant. Vi snackar 50-talet, och lite grann i början på 60-talet också skulle jag tro.
Här finns flickan som träffade sitt livs kärlek på grund av ett missförstånd. Inneboende Fröken Doris och hennes fästman som ”hoppade i soffan” när husets dotter låg under och gömde sig. Det står något på baksidan om sorgligt humoristiskt och roligt vemodigt – inte just så, men något åt det hållet, och det är precis så historierna berättas.
En konstig sak – jag kände igen novellen om Gulla och Gittan jätteväl, känns som om den fanns med i någon bok i skolan – men denna kom ut 1999 och då var jag 17 och tror inte att den fanns med i läroplanen för gymnasiet…
Nu hittade jag förresten formuleringen: uppsluppet allvar och vemodig komik var det! Novellen heter Fisk paperläkon, så om någon kommer över den kan ni ju höra av er.
Jag älskar alltid Mazetti. Jag blev lite förvirrad av Mitt liv som pingvin förra året – men nu i helgen ska jag se till att läsa om Tyst! du är död som jag vet står i Hunnebo, det var några år sedan sist!
Stories from the city, stories from the sea 