Detta är Skuggekrönikorna emellan emoperioden och mammaperioden. Nej, men, typ. Det har ju skett ett par förändringar under åren – och det menar jag absolut inte på något annat sätt än att det har skett en stor personlig utveckling, och eftersom Linda började skriva i Ultra redan sent åttiotal (och hade någon sorts affär med Kristian Luuk, höhö) och i Expressen 1991 tror jag, så har hon ju funnits med oss ett tag.
Det handlar mycket om feminism, om solidaritet kvinnor emellan och jämställdhet i allmänhet. Ibland blir man bara förbannad och ibland skrattar man rakt ut – som i krönikan där Linda anser att män enbart tänker med skrevet, och mer än något annat – när hon berättar om ett uttalande av Anna Maria Corazza Bildt där hon förklarar att hon och Calle ba’ äter parmesanost och dricker vitt vin när de kommer hem. Oj vad ARG Linda var!
Sedan ungefär mitt i får hon sin första fina dotter och man kan faktiskt märke en skillnad i texterna på en gång. Vilket jag tycker är kanonfint.
En bra grej med krönikesamlingar är ju onekligen också att man kan hoppa över det man inte absolut känner att man måste läsa just precis exakt nu.
Win! Jag älskar Linda.
Stories from the city, stories from the sea 