((Tyvärr hittade jag ingen bra bild till detta inlägget, och inget från min egen utgåva som är otroligt vackert – jo, förresten, här!))
Gardells första. Och naturligtvis lika underbart fantastiskt ljuvlig som allt han skriver och har skrivit.
Den kom ut 1985 – min utgåva har ett förord till första pocketutgåvan 1991 av författaren – och jag gissar att den var extremt kontroversiell på sina ställen då. Ett manligt homosexuellt samlag beskrivs i detalj, och ”sjukdomen” diskuteras. 1985 var folk fortfarande skräckslagna och förstod inte så mycket om HIV – för det gjorde ingen.
Johan och Hampus träffas på en teatervetenskapskurs på universitetet och blir ganska raskt förälskade i varandra och inleder en relation. De kommer från olika bakgrunder, Johan från ett skilsmässohem med en ganska instabil mamma, och Hampus från en riktig, kärleksfull kärnfamilj, där pappa Aron är pensionerad pastor och mamma Maria det mest älskliga man kan tänka sig. Fullt accepterande, en jättefin karaktär.
Pappa Aron sätter varje påsk upp ett passionsspel under Stilla Veckan – denna gången spelar Hampus Jesus och Johan Judas. Ni vet, kärlek och svek och innerlighet? Yup – det speglar sig.
Som vanligt känner man igen sig från andra böcker. T.ex ”Döda-döda”-ramsan ur En komikers uppväxt, och berättelserna om pappa och kräkbaljan, namnen Johan och Maria (som uppenbarligen inte är samma Johan och Maria i Frestelsernas berg, men det finns en likhet eller två i alla fall, berättelserna om änglar… ja, massor mer.
Denna har förstås kommit ut i flera nyutgåvor allteftersom Gardell blivit mer känd (och folkkär!) och jag hoppas att fler läser den. Jag förstår inte att jag inte har läst den tidigare men nu är jag glad att jag har gjort det. Mycket fin.
Stories from the city, stories from the sea 