Månad: juli 2013

 

En helt urflippad – naturligtvis påhittad – roman av Eva Dozzi om Katja, som träffar John Lennon liggande utslagen på ett badrumsgolv när hon jobbar som hotellstäderska. 

 

Naturligtvis får de ihop det och hej och hå. Jag orkar inte skriva hela handlingen. 

 

Någon kritiker tyckte att den var asrolig. Det tyckte inte jag. Inte för att jag är så beskyddande om mina Beatlar, det är inte alls det, men vissa grejer är irriterande. Som när det ska vara Katja som har skrivit en massa låtar. Det påminner mig bara om vår gamla klasskamrat M på gymnasiet som påstod att Beatles hade tagit ”bra'” i Ob-la-di ob-la-da från hans pappa vid någon lägereld på 60-talet. Man ba’ öhh. 

 

Det är väl på sätt och vis bra att någon lyfter fram att John inte alltid var  något helgon. Han slogs och knarkade och söp. Men det visste vi ju faktiskt om. Och han har ju ofta sagt att det var på grund av det som han arbetade så mycket för fred senare i livet. Jag köper det. 

 

Jag köper inte hittepå-Scouse. Jag kan inte prata Scouse själv, men vissa ord vet jag INTE är Scouse och då vet jag inte varför man inte researchar det lite? Det är som vad-det-nu-var jag läste för ett tag sedan där det pratades om svenska släktingar som alla hade übernorska namn. 

 

Och så föds det en dotter och allt blir bara totalt melodramatiskt och kaotiskt och nej, jag förstår faktiskt inte vad som är så roligt med denna. Eller så himla bra heller för den delen. Trodde att jag skulle tycka att den var underbar men nepp, gravt besviken. 

 

 

Jag har faktiskt läst Venus Envy massor av gånger. Egentligen tycker jag inte så mycket om den, tror jag, men när jag läste den som en av de första vuxenböckerna på engelska på högstadiet så var det ju ba’ wow! 

 

Alex Wilde, misslyckad konstnär, bor i Belsize Park med sin syster Gail som är galen i allt ekologiskt och veganskt, Keisha, skitsnygg svart tuff tjej som jobbar inom TV och Bronwen, hysterisk partytjej från Wales. Hur de kan bo i en stor lägenhet i Belsize Park? Jo, Alex och Gails föräldrar har köpt den såklart. D’uh! 

 

Mamma Wilde är extremt ”overbearing” och fixar jobb åt Alex i City som sekreterare eller assistent till någon high-flyer som naturligtvis visar sig vara världens apsnyggaste irländare. Med en apsnygg fru. Och så ringer det en dag och det visar sig vara Alex bästa vän när de låg vid Oxford, Tom Drummond. 

 

Ooooch så flyttar Olivia White, Snowy, in mittemot tjejerna. Och så blir de bjudna på Toms brors bröllop där bruden är Alex gamla tjocka kompis Ellen. Alltså, det blir bara så klyschigt att man dör. 

 

Sedan har de alla enbart svindyra märkeskläder, för det brukar man ju ha råd med om man tjänar £17K om året som Alex gör. Vi snackar liksom Joseph och Prada. 

 

Och – detta är så otroligt irriterande – det är hela tiden snack om att Alex är så stor och tjock och har ”kulstöterskelår”. Okej, då tänker man ju sig att hon antingen ÄR stor, eller att hon som Jackie Pane i Ser min bak stor ut i den här har noll kroppsuppfattning och det hela är skrivet med massor av ironi. No siree. Hon är nämligen storlek 36 på överkroppen och 36-38 på underkroppen. GUD SÅ TJOCK. Eller inte?! 

 

Jag ska skänka bort den här nu för jag lackar ur på att jag plockar upp den sömnlösa nätter och bara vill slå Alex på käften. Och Louise Bagshawe också. 

 

En redeeming feature, dock: Alex mamma säger att en kvinna ska spruta parfym överallt där hon vill bli kysst. Detta nämns två gånger, första gången när Alex kan se sig själv på Harrods, sprutande Obsession på rumpan, andra gången när hon kan se sig själv på Harvey Nic’s sprutande Allure över hela kroppen utom armhålorna. MEN – båda finns bara med i en version av böckerna. Ja, jag har två. Av misstag. 

 

 

 

Detta är del ett och två av Margareta Strömstedts barndomsskildringar – den tredje heter Natten innan de hängde Ruth Ellis. 

 

Ni kanske minns barnböckerna om Majken? Det är barnversionen av Margareta Strömstedts självbiografiska romaner. Vissa saker skiljer sig förstås, men flera kan jag nu känna igen efter att ha läst vuxenversionerna. 

 

I Julstädningen och döden är berättaren en ung flicka – Margareta själv – som har en missionspastor till far och en totalneurotiker till mor. Därmed ligger ansvaret på protagonisten att ta hand om det allra mesta i hemmet. I Församlingen under jorden är vi i samma frikyrkliga miljö, men berättaren är en ung man baserad på Margaretas lillebror, som i vuxen ålder tog sitt eget liv och Strömstedt har berättat att hon skrev denna delen av sviten från hans perspektiv i ett försök att förstå honom. 

 

Trevlig läsning! Naturligtvis tänker man lite på trilogin om Nancy av Elsie Johansson, det är faktiskt lite så att jag rör ihop ett och annat i huvudet nu, men gillar båda. Kommer att a) leta efter del tre och b) lyssna på ett par av Strömstedts många sommarprogram! 

 

PS: De som är intresserad av sådant kanske vill notera att MS är mamma till Niklas Strömstedt 😉