En helt urflippad – naturligtvis påhittad – roman av Eva Dozzi om Katja, som träffar John Lennon liggande utslagen på ett badrumsgolv när hon jobbar som hotellstäderska.
Naturligtvis får de ihop det och hej och hå. Jag orkar inte skriva hela handlingen.
Någon kritiker tyckte att den var asrolig. Det tyckte inte jag. Inte för att jag är så beskyddande om mina Beatlar, det är inte alls det, men vissa grejer är irriterande. Som när det ska vara Katja som har skrivit en massa låtar. Det påminner mig bara om vår gamla klasskamrat M på gymnasiet som påstod att Beatles hade tagit ”bra'” i Ob-la-di ob-la-da från hans pappa vid någon lägereld på 60-talet. Man ba’ öhh.
Det är väl på sätt och vis bra att någon lyfter fram att John inte alltid var något helgon. Han slogs och knarkade och söp. Men det visste vi ju faktiskt om. Och han har ju ofta sagt att det var på grund av det som han arbetade så mycket för fred senare i livet. Jag köper det.
Jag köper inte hittepå-Scouse. Jag kan inte prata Scouse själv, men vissa ord vet jag INTE är Scouse och då vet jag inte varför man inte researchar det lite? Det är som vad-det-nu-var jag läste för ett tag sedan där det pratades om svenska släktingar som alla hade übernorska namn.
Och så föds det en dotter och allt blir bara totalt melodramatiskt och kaotiskt och nej, jag förstår faktiskt inte vad som är så roligt med denna. Eller så himla bra heller för den delen. Trodde att jag skulle tycka att den var underbar men nepp, gravt besviken.
Stories from the city, stories from the sea 