Nyckelbarnen är en helt okej ungdomsbok. Varken mer eller mindre, tycker jag. Kadefors andra ungdomsbok, Sandor Slash Ida, är strålande. Det är inte denna – men inte dålig heller.
Dessutom är den faktiskt lite spännande även för ”vuxna”, om jag nu ska kalla mig själv det…
Siri, Leo och Linn bor i samma trappuppgång men har aldrig direkt umgåtts – förrän de alla tre blir nyckelbarn i femman. Ingen av dem är särskilt intresserade av att vara ensamma hemma, så de hänger på stan på eftermiddagarna istället och ställer till med både det ena och det andra.
Siris föräldrar reser mycket i sina respektive jobb – men det händer flera gånger att Siri ser dem i Stockholm när det är meningen att de ska vara på andra sidan jordklotet. De går in i en port i ett lägenhetshus, en och en och aldrig samtidigt – men i samma port. Varför?
Linns mamma är bohem och arbetslös konstnär med ett antal mer eller mindre lämpliga pojkvänner. Linn tycker att när man bor tre personer i en två är det ohyfsat att ta hem en massa pojkvänner och är ganska bitter på sin mamma för det.
Och Leo är adopterad från Pakistan. Hans föräldrar är nog bra men de lever för sina hundar och tävlandet.
Och så har de en förfärlig lärare, Margareta. Leo har en bokstavsdiagnos och får bara skäll och inget stöd i skolan, så barnen går ihop, samlar in namn på protestlistor och gör allt för att bli av med Maggan.
Dessutom får de en ny vän. En som de knappast hade kunnat ana skulle bli del av deras lilla cirkel…
Det handlar mycket om gruppdynamik och ärlighet, samt familjekonstellationer och om att ljuga för att skydda andra.
Absolut rekommenderad för tweens och ganska lärorik för äldre personer också. Yep.
Stories from the city, stories from the sea 