Så var jag klar med trilogin om Nancy då. Det känns lite vemodigt faktiskt. Nancy är en sådan där figur som det känns som om jag lärt känna på riktigt. Inte som en bästis, men kanske en arbetskamrat som man umgås lite med då och då eller en bekants bekant eller… något.
Så. Som i Glasfåglarna och Mosippan följer vi Nancys utveckling från flicka till kvinna, genom kärlek och sorg, glädje och förtvivlan, löften, svek, förändringar till både det bättre och sämre… ja. Sådär som livet är helt enkelt.
Språket flyter trots att det ibland är lite dialektalt, man förstår vad som avses och det är väl ändå det viktigaste ((säger jag som får utslag av särskrivningar och felsyftningar)).
Jag kommer nog att behålla denna trilogin, och jag kommer definitivt att tipsa andra om den. Böckerna är inte alls svårlästa, tvärtom går de rätt snabbt att läsa, men de innehåller väldigt mycket på relativt få sidor, så att säga.
Stories from the city, stories from the sea 