Sent omsider kom jag äntligen mig för att lyssna på Jonas Gardells sommarprat från i lördags igår.
Naturligtvis vansinnigt bra. Jonas är alltid vansinnigt bra. Och rörande. Och rolig.
Det mest rörande var naturligtvis hans prat runt Torka aldrig tårar-trilogin och den tiden som var. Vår generation kan inte förstå det. Mina föräldrar kan berätta om hur klimatet var bland ”de vanliga” i samhället, som hörde de hemska nyhetsrapporterna. Mamma har berättat att hon grät framför TV-nyheterna i flera månader för hon var övertygad om att hon och alla andra skulle dö i AIDS och jag skulle bli ensam kvar. Typ.
Det kan vi inte förstå. Och de flesta av oss kan inte heller förstå hur klimatet var i kretsarna där HIV florerade som värst. Torka aldrig tårar utan handskar har nog lärt mig, och många med mig, hur det egentligen var. Fruktansvärt.
Sedan. En av de sorgligaste scenerna ur Frestelsernas berg är när pappan kommer och besöker familjen bland alla kartonger i deras lilla portvaktslägenhet som han fixat åt dem efter skilsmässan. Nog för att jag visste att Frestelsernas berg är självbiografisk till mångt och mycket, men av någon anledning har jag inte förstått att det var en sann berättelse med mycket få modifikationer. Lillbrorsan i boken var i själva verket Jonas syster. Storebrorsan, knarkaren, gissar jag var påhittad då jag inte tror att Jonas storebror har varit narkoman. Men vad vet jag. Hur som helst blev jag alldeles bestört när jag hörde detta berättas som en ”ur verkliga livet”-historia.
Men det är ju fruktansvärt roligt också. Berättelsen om när Jonas träffade Meryl Street till exempel. Och jag har nog aldrig hört meningen ”guldsmyckena i muttan rasslade i vinden” förut heller.
Jag upptäckte just att Jonas sommarpratade redan 1990, och det ska jag försöka lyssna på idag.
Jonas regerar. Jag önskar så att det var han som styrde Sverige.
Musiken? Jonas spelade bland andra Sean Banan och Justin Bieber. Sjukt roligt.
Stories from the city, stories from the sea 