
Här har vi ännu en sådan där skojig polisdeckare från sjuttiotalet. Hurra!
Jag gillar faktiskt GW skarpt. Jag tycker att han är hemskt rolig och en god berättare och han har ju förstås
fantastisk insikt i polisiärt arbete och rutiner och så vidare.
Vilket blir mycket tydligt i Grisfesten. Pussligt och pyssligt och snyggt är det. Man har verkligen ingen aning om hur det kommer att sluta i början – vilket man ju kan ibland i deckare. Men inte med GW. Det är han alldeles för proffsig för.
Och jag älskar när historier blir sammanvävda på ett sådant där skickligt och smart sätt. Det är ju alltid lite
långsökt, det går inte att komma ifrån, men inte sådär att det är milsvitt mellan historier som håller ihop på ett relativt banalt sätt bara för att komma till deckarens all.
Kanon! Härligt i tidens anda också. Eller ja. Jag var ju inte med, men det verkar så 🙂