Denna hittade jag på loppisen – ett förhandsex, okorrigerat – riktigt kul! Även om jag faktiskt inte direkt hittade något som behövde korrigeras. Eventuellt har jag feber. 😉
Detta är Karin Flygares självbiografiska bok om hur det är att bli förälder till sin förälder. Hennes mamma drabbas av åldersdemens, och här följer vi resan. Bokens berättare, Birgitta, får ta ansvar för sin sjuka mamma. Det handlar om vardagliga saker, som hemtjänst och annat, det handlar om att komma dit och upptäcka att mamman har kissat ner alla sina kläder, det handlar om att bestämma om mamman ska få bo hemma eller vara på vårdhem.
Med andra ord är det mycket realistiskt och sorgligt – men även mänskligt humoristiskt.
Min morfar blev dement på ålderns höst, och vi har alltid sagt att man måste få skratta när det blir lite roligt för annars går man under. Som när han ”kopplade in diskmaskiner” med snörena i joggingbyxorna. Och trodde att mamma konfirmerades när jag tog studenten. Och en höjdare var när mormor pratade om att de skulle skicka blommor till farmor när hon fyllde 80 och morfar utbrast: ”VA? Är Ulla-Karin ÅTTIO år?!” – Ulla-Karin är min mamma och han var inte ens 80 själv.
Så ja. Man får skratta lite i denna boken också. Det blir faktiskt komiskt när mamman är övertygad om att Birgitta är hennes döde make. Och när hon tar på sig alla kläder i fel ordning. Och när hon rymmer till Mörby Centrum med en burk crème fraîche i handväskan så att hon ska ha något att äta.
Men det är ju mest tragiskt och sorgligt. Demens är en fruktansvärt grym sjukdom men också viktig att bringa kunskap om.
Mycket bra.
Stories from the city, stories from the sea 