Jag är ganska ovan vid barn. Därför blev jag jätteförvånad när kusinbarnen kastade sig om halsen på mig när de kom hem till farbror H i eftermiddags, och särskilt då den ene direkt sa ”Jag tycker OM dig!” och sedan tog mig i handen och ledde mig överallt, ville sitta i knät och paxade att sitta bredvid mig vid fikabordet, berättade att inga kalas varit så roliga som när jag kom med godis till honom på sjuårsdagen… och så vidare. Världens goaste unge alltså. Han servade med kaffe och bullar och ville sitta nära, nära hela tiden.
Jättegulligt! Men ganska ovant 🙂
Det är för övrigt inte alls så att han är svältfödd på kärlek, värme och ömhet, snarare tvärtom. Det är väl bara så att han är en sådan där gosunge.
Dessutom tror jag att de två gillar mig särskilt för att jag pratar med dem som om de vore vuxna och inte småbarn. Jag säger inte till dem hur stora de blivit eller hur lika de är sin pappa – vi bara snackar liksom. Vilket jag vet att jag gillalde när jag var liten.
Hur som helst måste jag träffa dem, deras föräldrar och deras farfar (min farbror Hasse då) oftare! De bor ju inte så praktiskt till men kusin A jobbar i Göteborg nu, så kanske jag kan åka med honom upp någon kväll efter jobbet och stanna en natt eller så – det vore jättekul!
Dessutom är jag ju desperat förälskad i Tessan-hunden också.
Stories from the city, stories from the sea 