Displacement

Jag är ju ute och åker så mycket nuförtiden. Inte till några exotiska ställen, men här-Backatorp-Hunnebo skiftar rätt frekvent. 

 

Delvis betyder det att jag varje morgon när jag vaknar inte vet var jag är. Vilket häromveckan resulterade i att jag ramlade ur sängen här i Högsbo, slängde huvudet RAKT in i väggen i Backatorp (väggen på fel sida) och varje gång jag är i Hunnebo och vaknar och är kissnödig tänker att det bara är att gå rakt över hallen. 

 

Nä. Isåfall skulle jag kissa på balkongen. Och det är ju onödigt. Eller kissnödigt.

 

Dessutom betyder det att jag bär med mig så jäkla mycket grejer hit och dit. Inte så att jag packar tungt för det gör jag aldrig, jag har inga problem med att använda en klänning två gånger t.ex, så jag brukar inte ha med mig massvis av kläder direkt, men när jag ska hit hem igen har jag alltid lyckats utöka packningen. Antingen via shopping, eller kläder jag glömt, eller – särskilt – böcker. Ibland ställer jag ner en kasse och tänker att ah, den tar jag sedan. 

 

Och så GÖR jag inte det, och så åker jag bort igen och glömmer, och… äh. Så idag hittade jag t.ex min svarta kofta som jag trodde att jag hade slarvat bort någonstans, och två kilo spaghettini i en kasse jag av någon anledning ställt BAKOM gitarrstället. 

 

Jag blir så trött. Men varje gång jag kommer hit hem så brukar jag praktiskt taget vända i dörren, åka och träna eller gå och handla och med världens kortaste attention span tack vare min fantastiska medicin blir det bortglömt och eftersom jag aldrig är här behöver jag knappt städa och… ja.

 

Ofta gömmer jag även saker för mig själv när jag är här hemma. Eller nej, inte så. Men typ. Nya Allers kan ligga på dörrmattan, och så tänker jag ÅH vad bra, den ska jag ta med mig nästa gång jag åker hem eller till Hunnebo (jag och pappa delar på korsorden) och så lägger jag den uppepå en miljon kokböcker i hyllan i köket och glömmer av det – så det kan hända att jag dyker upp med tre-fyra splitternya tidningar. 

 

Ibland är jag dessutom jätteförutseende och packar ner något i en väska som jag vet att jag ska ha med mig nästa gång jag ska åka någonstans och letar frenetiskt efter tinget hur länge som helst, innan jag ger upp, plockar fram väskan för att packa allt annat… och tjena. 

 

Som väl tur är skrattar jag mest… annars hade jag förmodligen blivit psykotisk.