Sue Townsend är nog den roligaste författaren som finns. Alla böckerna om Adrian, Drottningen och jag och Queen Camilla, Heja Coventry!… helt vansinnga och så sjukt roliga.
Här är Adrian femton år. Hans föräldrar får barn till höger och vänster, själv är han mest upprörd över att John Tydeman på BBC inte vill läsa upp hans dikter i sändning, att hans förhållande med Pandora håller på att spricka lite i skarvarna efter att han ber om att få se hennes ena bröstvårta, passandet av pensionärsparet Bert och Queenie Baxter samt deras galna schäfer Sabre – och sina ‘O’-levels (boken utspelar sig 1984 men på ett ställe står det att det är 1982 – men det måste vara ett typo för första boken ska utspela sig ’82).
På ett ställe skrattar man så att man nästan ramlar ur sängen om man är jag, när Adrians pappa skäller ut några som brôtar i trädgården för att hans son försöker plugga. I själva verket mäter han sin ”grej”, men tyckte ändå att ljudet var distraherande. Hahaha.
När han blir avstängd från skolan i en vecka börjar han hänga med det tuffa gänget. Han rymmer även till Leeds vid ett tillfälle. Det händer med andra ord ganska mycket i en ganska kort bok.
Som alltid gillar jag dagboksformatet. Man läser ett par sidor här och där och det tar ungefär ett kapitel att borsta tänderna. Mycket lagom.
Stories from the city, stories from the sea 