Idag skulle George Harrison ha fyllt 70 år. Tyvärr fick han bara bli 59. Jag vet att jag har tjatat om det förut, men dagen då han dog var en av de… fem värsta i mitt liv. Jag låg platt på rygg på en äcklig heltäckningsmatta i flera timmar och lyssnade på Something på repeat och storgrät. När Biba berättade vad som hade hänt trodde jag att jag skulle svimma där och då. Vansinne.
När jag såg Paul McCartney i Hammersmith påskafton 2003 sa jag till Andrew innan att vad fantastiskt det vore om han spelade Something, men det fanns väl ingen chans. Men det gjorde han. På ukulele. Och jag grät så att jag trodde
Idag lyssnar jag istället på Here comes the sun och hoppas att han följde solen.
Requiem in pace, fantastiske George.
Stories from the city, stories from the sea 