Hittade ingen bild på min utgåva som jag köpte på Stables Market år 2000 så jag valde den snyggaste framsidan jag kunde hitta helt enkelt…
Grejen med The Bell Jar är att man liksom inte kan skriva så mycket för den är ett sådant mästerverk och dessutom så självbiografisk. Den kom ut en månad innan Sylvia lyckades med att begå självmord.
Men lite kort då. Esther Greenwood är nitton år, från Massachusetts, och har fått praktik på en damtidning i New York i en månad under sommaren. Här träffar hon en hel massa nya människor och bildar sig nya erfarenheter, och under tiden får vi höra om hennes minnen från barndomen, om hennes far som gick bort tidigt och hennes pojkvän Buddy.
När hon återvänder till Massachusetts efter månaden i NYC kraschar hon ihop totalt. Hennes mamma släpar med henne till en läkare när Esther inte klätt på sig eller tvättat sig på tre veckor, och till slut hamnar hon på mentalsjukhus där hon bland annat får elchocker. Efter att hon återvänder till hemmet försöker hon begå självmord flera gånger och hamnar till slut på ett annat sjukhus (samma som Susanna Kaysen i Girl, Interrupted var på för övrigt, McLean i Belmont, Mass.) där hon träffar Dr Nolan, en läkare som hon får förtroende för. Hon får mer elchocksterapi samt insulinbehandling, och saker och ting blir sakta men säkert bättre.
Romanen slutar med att Ester går in i rummet där mötet ska hållas för att bestämma om hon blir utskriven eller inte.
Detta är ett magnum opus. Jag gillar Plaths poesi också, men denna sorts prosa är så bra. Jag gillar hennes prosa överlag, har hennes dagböcker + brev på tur att läsas och hon hade ett sådant flytande, fantastiskt språk. Man blir dessutom tillbakaflyttad till de pretentiösaste tonårsåren utan att hinna blinka 😉
Stories from the city, stories from the sea 