Namedropper läser jag med jämna mellanrum, och så även i år. Det var nog ett par tre år sedan sist i och för sig.
Det är en väldigt rolig och extremt neurotisk skildring av sextonåriga Viva Cohen som bor hos sin ultragay morbror Manny då hennes mor gav sig av för att finna sig själv när Viva var liten. De två är besatta av Elizabeth Taylor och gamla filmer.
Vivas bästa kompis Treena heter egentligen Katerina och är svensk, ”men hon tar det bra”. Hon kan knarka hela nätterna utan att bli trött, hon äter minst ett halvt kilo sallad varje dag.
Vivas andra bästa kompis heter Ray och är popstjärna. Han är även kompis med Tommy Belucci som är reporter på NME. Känns det realistiskt än? 😉
Viva får ett infall att åka och se Ray spela i Edinburgh istället för att sitta en tenta hon borde – och där träffar hon den fantastiske Drew, som är förband åt Ray och vars musik är fruktansvärt dålig. På någon vänster lyckas hon följa med Drew till hans hotellrum, där han dricker ett par flaskor vodka och röker några baket B&H och de pratar om livet halva natten tills han däckar.
Några veckor senare hittas hans kläder längst ut på Brighton Pier.
Som ni hör är det här en totalt skruvad roman. Men den är extremt bra ändå. Allting måste ju inte vara realistiskt – men det roliga med att denna är så surrealistisk är att vissa bitar är så extremt realistiska, så att säga. Beskrivningarna av London, och särskilt Camden, och skolan och pretentioner och neuroser är så spot on att man ryser.
Kommer jag att läsa om den? Garanterat om ett par-tre år igen.
Stories from the city, stories from the sea 