Vuxenpoäng?

 

Nej. Såklart jag inte trodde att det skulle bli så. Det trodde väl ingen. Jag har kommit på – eller mamma, snarare – att jag ju faktiskt har haft ett rätt rejält huvudtrauma, även om det var många år sedan nu. Måste fråga läkaren imorgon om det kan ha något med saken att göra, även om det ju inte syns något på EEG och magnetröntgen. Jag vet dock inte om man kan se om det finns just traumaskador som kan ha orsakat epilepsin. Hjärnskador i allmänhet kan ju förstås göra det – missbruk, stroke och liknande – men sådant syns på magnetröntgen och EEG, och inget av de alternativen är ju aktuella. 

 

Jag vet inte riktigt varför jag vill ha en anledning till att jag har fått sjukdomen. Eller förklaring, snarare. Det är väl för att det är så himla konstigt och abstrakt och bara ”Jaha, goddag goddag, här kommer en livstidsdiagnos, hur känns det?” – jag tycker att jag tar det rätt bra just nu i alla fall, är ganska lugn och ångesten har definitivt blivit bättre, jag blir inte gråtfärdig vid blotta tanken på att behöva åka buss eller gå och handla – just nu. Så var det ju i perioder efter sommaren också, men när det väl blev dags för flera anfall på så kort tid så är man inte särskilt tuff. 

 

Det är väldigt jobbigt, det här med epilepsi. Delvis är jag själv mer eller mindre rädd för att typ duscha eller sätta på spisen eller vad som helst, för någonting KAN hända, jag kan falla och slå mig medvetslös i duschen och drunkna, jag kan bränna upp hela lägenheten, jag kan ramla och göra mig illa så att jag inte kan ta mig till telefonen… klart som fan att det är skrämmande. 

 

Och det är skrämmande för anhöriga och andra närstående också. Och jag känner sådan skuld för det. Jag borde inte göra det och det vet jag – och det är ju naturligtvis ingen som skuldbelägger mig för det heller. Men det är ändå hemskt. 

 

Men – nu är det väl i alla fall dryga tre månader sedan jag var inne och jazzade på akuten sist, och det är ju ett gott tecken. Jag minns inte ens datumet men tror att det var tredje veckan i november eller så. En gång när jag var inne (då jag fick ännu ett anfall när jag kommit in till akuten och de stoppade en massa äckliga syrgasslangar i näsan) var jag så borta att jag var övertygad om att det var 2010. Fast jag var liksom klar i huvudet ändå, jag kunde prata normalt och redogöra för andra saker, som vad statsministern heter och vilket parti han tillhör. (Denna information redogjorde jag för helt frivilligt för att visa att jag faktiskt var med i gamet egentligen.)

 

Däremot tycker jag att det är lite elakt att fråga någon som just varit medvetslös och vaknar i ett mindre töcken om de vet vart de är. Hallå – hur ska jag kunna veta om jag är på Sahlgrenska eller Östra eller Mölndal? Det har räckt med ”Sjukhuset” för att de ska vara nöjda… Roligt, dock, första gången jag var inne frågade läkaren (en jävla AP-läkare för övrigt) vilket datum det var. Jag har nästan aldrig koll på datum så jag ba’ ”Öööh, mitten av maj?” – Ja, sa arga doktorn, men vilket DATUM? Jag gissade hejvilt på femtonde och vann. Hohoho. 

 

Nä, nu tynger jag eventuella läsare med tråkigheter. Borde förpassa sådant här till min dagbok, eller vad det nu är, men nu står det här och så får det vara.