Hmm. Nu är saken som så att jag kommer inte ihåg om jag läste denna alldeles i slutet på förra året, eller alldeles efter nyår. Jag har ingen aning, och jag hade glömt av den tills jag hittade den bakom sängen häromdagen. Hrm. Ja, jag är expert på att somna med boken i handen och eftersom jag alltid ligger på sidan hamnar boken gärna på golvet på ena eller andra sidan sängen.
Strunt samma.
Denna läste jag för första gången 2010, tror jag. Vill minnas att jag köpte den på en flygplats, eller möjligen julrea? Jaja, spelar ingen roll. Den är rätt charmig och lättläst så jag plockade uppenbarligen upp den någon dag när jag bara ville ha något lättsamt och enkelt att ha med att göra, så att säga.
Emma Hamberg var min idol när jag var yngre. Första gången jag klippte mig kort hade jag med mig en urklippt bild på henne från VeckoRevyn. Det är sant. Hon hade riktigt flammande rött hår på bilden (fast jag fick inte färga mitt för mamma…) och supersnygg kort frisyr. True story. Sedan hade hon ju världens härligaste matblogg också men den verkar ligga på is nu. Och så fantastiska Linas kvällsbok, åååh, en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst på många år!
Men I digress.
Mossvikenfruar handlar om Anki, nästan 30 och gift med gymnasiepojkvännen. Hennes granne Kicki som även är hennes hårfrisörska är i ungefär samma situation. Deras män åker iväg på fiskeresa och när de kommer hem lämnar Anki in en filmrulle hon hittar i mannens jacka (jag kan inte komma på vad han heter, Peter kanske?) och när hon hämtar ut den igen visar det sig att både Peter och Kickis man Mats har varit otrogna.
Efter konfrontation sticker tjejerna till Stockholm där de får hyra en liten lägenhet av en bekant till Kicki, som mest är ute och festar och lever storstadsliv. Anki är mest hemma och äter kall ravioli direkt ur burken. Varför är det så, tro?
Och vem är den mystiske rödhårige lastbilschaffisen med katten som heter Sötnos?
Tja. Typisk chick-lit. Inget mästerverk, men det är liksom inget fel på den heller. Många recensenter tycker att det är tråkigt att epilogen är så uttömmande, men det tycker inte jag, den gjorde mig varm i hjärtat faktiskt.
Man behöver inte direkt koncentrera sig något märkvärt för att läsa denna, så den kanske passar på soffan med en filt och lite godis en söndagseftermiddag eller för den delen i solstolen. Förmodligen kommer jag att läsa om den om jag inte skänker bort den, det är en sådan där lätt-upplockad roman.
Har Baddaren av Emma H hemma i hyllan också, borde ta itu med den!
Stories from the city, stories from the sea 