Pappa fick denna av sin chef för några veckor sedan, jag tror att hon hade råkat köpa en och fått en i julklapp eller något. Mamma läste den för ett tag sedan och har tjatat på mig om att jag borde läsa den också, så jag plockade upp den i söndags natt när jag låg sömnlös. Encore une fois liksom. Haha
I alla fall. Vilken sjukt speciell bok!
Sommaren 2006 sitter två väninnor i ett ombyggt kapell och skålar i champagne och äter små söta snittar. Tre gånger om. en gång per död man i den lilla byn Kajpe Kviar (jag tänker bara Kalles Kaviar och måste kolla upp det så fort jag ska berätta om boken ;)).
Det är jordnära läkaren Mirjam, och ”lapphäxan” Hervor. De har nyligen kommit tillbaks från en kurs gällande affirmationer och tankekraft. Mirjam tyckte att den var rätt flummig men det var precis Hervors grej.
Nu har Mirjam köpt ett gammalt kapell på Gotland, hennes barndoms ö, nära tre alldeles särskilda män. Men vilka är de? Och varför skålar Mirjam och Hervor i champagne när det verkar som om männen har dött på naturlig väg?
Det är en väldigt speciell historia. Ibland skrattar man nästan högt åt formuleringarna. Karaktärerna är väldigt bra också, även om historien på sätt och vis berättas av Mirjam tre år senare för deras dåvarande granne och hennes lite halv-moatjé Sylve, så går man lika mycket in på Hervors känslor som Mirjams. Det är en bit där Hervor sitter på utedasset och är så himla nöjd med att det är två hål, för då har hon ett extra att aska cigaretten i. Sådant tycker jag är roligt, smådetaljer sådär som inte för historien framåt, men ger rätt mycket i karaktärsväg.
Rekommenderar jag den? Ja.
Kommer jag att läsa om den? Troligen inte.
Kommer jag att försöka leta upp uppföljaren Svartvinter? Yes.
Stories from the city, stories from the sea 