2013: 5 – Vit oleander av Janet Fitch

Bonusen med att ligga vaken halva nätterna är att man får väldigt mycket läsning gjord. Hehe. För övrigt är det alltså inte så att jag ligger och läser konstant utan att försöka somna, det hade varit en sak, utan det blir liksom tjugo minuter här och tjugo minuter där. 

 

I alla fall. Inatt läste jag ut Vit oleander av Janet Fitch. Jag har läst den ett par gånger förut – enligt min egen inskription på första bladet köpte jag den redan 2002 i en second hand-butik i Oxford, så när man är en så kronisk omläsare som jag är så är det inte så konstigt. Och vissa bitar kände jag ju igen jättetydligt. 

 

Hur som haver. 

 

Astrid Magnussen är poet. Och bohem, i allra högsta grad. Hon och hennes dotter Astrid har rest runt i Europa, bott i Amsterdam och Frankrike och allt möjligt under Astrids uppväxt – men nu när Astrid är elva-tolv år har de satt bo i Los Angeles. Här träffar Ingrid en man som heter Barry – men när han sviker henne begår hon det värsta brottet möjligt, och hamnar i fängelse. På livstid. 

 

Detta resulterar i att Astrid blir ett av alla fosterbarn som finns i Kalifornien. Hon flyttar runt till massor av olika ställen, vissa betydligt bättre än andra, men av varje erfarenhet lär hon sig något, och utvecklas enormt som människa. Hon har kontakt med sin mor under alla år, även om det mest är Ingrid som kontaktar henne och inte tvärtom, och hon börjar förstå att hennes relation till sin mor egentligen är alldeles uppåt väggarna galen. 

 

Hon börjar även fundera på sin far. Allt hon vet är att han var dansk och hette Klaus Anders utan mellannamn. Inget mer. 

 

När det, efter en artikel i en tidning, blir aktuellt för Ingrid att efter sju år i fängelset få en ny rättegång under pretensen att Barrys död var självmord och inget annat, blir Astrid ombedd att vittna. Men det är inget självklart val för henne efter alla år av praktiskt taget psykisk misshandel av sin mor, den firade, vackra poetissan… 

 

Språket är SÅ vackert i denna boken, jag rekommenderar att ni läser den på engelska för jag kan inte tänka mig att översättningen kan göra Fitchs språk rättvisa. Fördom? Jajamensan. Men jag tror att det är så i alla fall. Karaktärerna är så målande beskrivna, det känns som om jag känner Claire och Yvonne och Resa och Davey och Paul… och det är ju sannerligen ett gott betyg. 

 

Tittade på lite litteratursidor också och de flesta verkar gradera den någonstans mellan 4,5 och 5, och det gör jag också. Riktigt, riktigt bra.