Av relativt naturliga skäl har jag tänkt rätt mycket på sådana där skojiga saker som död och begravning de senaste dagarna. Och nu frågade en person på ett forum om hur det fungerar med begravningar och om man måste anlita en byrå och sådär, så jag googlade lite.
Och slås av hur fantastisk Svenska Kyrkan egentligen är.
Jag vet många som har gått ur kyrkan för att de vill slippa kyrkoskatten och kanske känner att de inte har någon koppling till kyrkan – och det gör ju alla som de vill förstås!
Men nu läste jag precis att t.ex om anhöriga till en avliden inte är överens om hur begravning och gravsättning ska se ut så kan man kontakta sin församling för att få hjälp med medling. Är inte det otroligt?
Jag är ju inte så aktivt kristen att det gör ont direkt, men jag är döpt och konfirmerad och har till och med varit fadder till konfirmanderna året efter. Jag gillar att gå i kyrkan på påskdagen och första advent och sådär om jag råkar vara i Hunnebo, för det är en så vacker kyrka att man dånar. ((Dessutom är det min gammelmorbror, eller vad det blir, som har smitt ljusbäraren och adventsljusstaken. Fact. Det var jag som lade till det lilla faktumet på Wikipedia-sidan.))
Och man kan ju verkligen vända sig till kyrkan med allting. Eller nästan, i alla fall. Man kan få prata med en präst i alla lägen, och det behöver absolut inte vara någon sorts predikan, man behöver inte ens blanda in Gud eller Jesus i samtalet alls. Du kan gå till en präst och bikta dig – det är ju inte riktigt så vi gör i protestantiska kyrkan normalt – men även om du har mördat någon har prästen absolut tystnadsplikt.
Kyrkan kan ge dig matkuponger om det totalkrisar, eller en matkasse.
En diakon kan finnas tillhands när som helst för vad som helst
Kyrkans Barntimmar var ju asroligt när jag var liten för övrigt.
Jag ska inte tjata. Men Svenska Kyrkan är fantastisk, Och jag betalar gärna de de där kronorna för att få vara med.
Stories from the city, stories from the sea 