Jag skrev ju ett episkt inlägg om familj och släktingar hermandagen (som pappa säger) och nämnde ju då min syssling Thomas.
”Sysslingar är ju inte helt lätt eftersom mamma har femtio kusiner (minns en, Ann-Sofies son Håkan som var en riktig skitunge som barn), men det finns några som jag tycker väldigt mycket om. Lailas son Thomas är 55 år gammal och därmed har vi ju inte direkt varit på samma nivå men jag har alltid gillat honom. Tyvärr har han ett par lite lustiga söner med en tidigare fru som visst var lite knäpp, med nazisttendenser (en av dom har tydligen blivit frälst, dock, och har därmed tatuerat ett kors i PANNAN) – men hans fru Anette har världens gulligaste pojkar, Kristian och Andreas. De har en ihop också, Alexander, som jag tänker på som pytteliten men han är gift och har egna barn nu. Helknäppt!”
Och igår när pappa ringde för att stämma av när han skulle hämta mig berättade han att Thomas är död. Han dog igår efter en lång tids sjukdom och vi har inte vetat någonting. Inte för att vi har stått särskilt nära dem eller så, pappas kusin som var, eller är, Thomas mamma, har ju varit väldigt sjuk väldigt länge och hennes man (inte Thomas pappa) har aldrig varit någon som man räknar med ska hålla kontakt eller skriva julkort, till exempel, så det kanske inte är så konstigt.
Men det känns JÄVLIGT konstigt.
Jag har inte träffat Thomas på många år. Jag minns inte ens om han var på farmor eller farfars begravningar, och hans morfars kunde jag inte gå på då jag hade fyrtio graders feber och var svinförkyld. Men jag minns inte mycket av deras begravningar. Eller några andra för den delen.
Hans moster Bibbi, som vi ändå har relativt bra kontakt med, ringde igår kväll efter att vi hade fått reda på det av pappas brorsa. Han har någon sorts gubbfriend-tantfriend med en av deras kusiner (dock inte blodssläktingar) och visste väl därmed mer än vi vad gjorde.
Hursom. Bibbi berättade att de hade ju åkt ut till Laila – Thomas mamma – på en gång när de hade hört. Och en av hans söner hade fått komma från häktet eller fängelset med tre vakter, fullt handfängsel och kedjad till två av dem. Han måste ha gjort något fruktansvärt men jag vill inte ens tänka på vad det kan vara. Jag vet att även ekobrottslingar och liknande som inte är farliga för samhället också får lov att ha med sin en vakt vid sådana här tillfällen, men tre och kedjor… det låter inte särskilt bra. Det var dessutom han vi trodde hade blivit lite frälst sådär.
Jag har inte tänkt på Thomas på ett bra tag. Eller, det har jag väl gjort rent flyktigt, men inte så mycket som jag tänkte på honom när jag skrev om honom i lördags. Och nu är han död.
Tydligen hade han varit nere och arbetat i Italien med två av Anettes söner samt deras gemensamma grabb, men varit tvungen att åka hem då han blev så dålig att han inte kunde stå på benen. När han väl kom hem hamnade han i liggande läge praktiskt taget genast, och det konstaterades att han hade fått en inflammation i hjärnbarken (eller hjärnbarken, som farbror Hasse sa ;)) som slog ut praktiskt taget hela det neurologiska systemet.
Och så dog han. 55 år gammal.
Just nu tänker jag kanske mest på hans fru och hans söner, men jag sänder alla mina tankar till Thomas också och hoppas att han har det så bra som möjligt där han nu är, vart det nu är.
Vet ingenting om begravningen ännu. Går pappa följer jag med, det har jag bestämt, men om han inte gör det så gör jag det inte heller. Jag skulle gärna vilja vara ett stöd för Bibbi som jag älskar med hela mitt hjärta, men i det läget tror jag inte att jag kan vara det ändå.
Jag tänder ett ljus för Thomas ikväll och försöker att inte gråta. Det hade han inte velat. Han var världens gladaste och mest jovaliske person man kan tänka sig.
Jag vill egentligen inte skriva något om vila i frid eller RIP men nu kan jag inte låta bli.
Sov gott Thomas. Vi var många, många som tyckte mycket, mycket om dig.
Stories from the city, stories from the sea 