När jag var femton (eller möjligen fjorton, kommer inte ihåg så noga) kom skolvärden till mig och sa något i stil med att ”Jag vet att du blir mobbad. Jag vet att det är Claudia som gör det. Jag försöker att lösa det”. Jag blev jättechockad.
Jag visste aldrig att jag var mobbad. Även om jag visste att Claudia var en jävla bitch. ((Och det är hon säkert fortfarande, människor som hon tenderar att hålla fast vid sitt beteende. Ursäkta.)) Och att alla blev ganska missnöjda när vi fick reda på att hon skulle börja i vår klass i sjuan. Vi var ju vana vid att vara tillsammans allihopa. Många av oss hade följts åt sedan dagis. Men jag hade faktiskt ingen aning om att hon tydligen kallade mig för ”flygande fläsket” och gjorde andra väldigt otrevliga uttalanden bakom min rygg. Det är lite lustigt alltsammans, för jag är ganska säker på att jag aldrig gjorde någon illa i vår grupp, och definitivt ingenting som skulle förorsaka att någon blev så arg på mig att jag skulle förtjäna att bli mobbad. Jag höll en ganska låg profil tror jag, var kompis med de flesta och även med personer i andra klasser och årskurser, inget exceptionellt.
På sätt och vis hade jag nog föredragit att inte få reda på att det var som det var. I och med att allting skedde bakom ryggen på mig så kanske jag jag hellre bara hade gått vidare till gymnasiet utan att veta något. I övrigt hade jag ju det bra, jag hade nära vänner och kompisar, det gick bra i skolan, jag hade min pojkvän som jag varit tillsammans med i flera år, det var liksom inga konstigheter.
Men att få höra i sidled, så att säga, att man blir mobbad, är väldigt konstigt. Och inget jag brukar tänka på, men det slog mig ikväll att det är faktiskt en väldigt underlig situation.
Detta är alltså femton år sedan. Det är definitivt ingenting jag tänker göra en grej av. Men nog är det lite konstigt?
Den här tjejen är uppenbarligen en väldigt osäker person och det förstår jag nu också om jag tjuvtittar på hennes Facebook-presentation. Men nog förstår ni hur jag tänker? Det är jättekonstigt att få reda på att man blir mobbad utan att faktiskt känna att man blir det, och jag vet att många år har gått men jag känner väl lite som om jag inte riktigt kan ta till mig det då jag faktiskt aldrig kände att jag var mobbad.
Jag undrar lite nu. Borde jag skriva en rad till henne, nu när vi är vuxna? Eller ska jag låta det bero?