Challenge accepted! – XVIII – Mitt barndomsminne

Jag har så många barndomsminnen. Jag sa till kusin F häromdagen att det är rätt fantastiskt hur bra vi har haft det som barn, särskilt på somrarna, med hav och bad och salt och sol och VM-limpa. Nä, okej, det sista kan vi skippa.

 

Men jag kommer ihåg så mycket. Jag hade ju turen (även om hälften av världen verkar tycka tvärtom) att få vara hemma med farmor och farfar till jag var fem år. Jag tror att det var väldigt bra faktiskt. Jag hade ju utomstående kompisar ändå, vi var ute mycket och det fanns många jämnåriga i huset och husen däromkring och vi var ju ofta ute på gården och lekte.

 

Mycket av det jag tycker mig komma ihåg kan vara sådant som folk har berättat för mig. Som när jag rymde från farmor och farfar på Wieselgrensplatsen när jag var i fyraårsåldern och de hittade mig inne i kemikalieaffären – som det hette då – där jag stod och frågade expediten lite grann om att göra hål i öronen. Kan säga att det tog tio år till innan det blev några hål i dessa öronen.

 

Och när jag gapade ”Mamma KÖP inte Sofia, då får pappa så ONT i huvudet” på Systemet – en av väääldigt få gånger jag var med där. Förmodligen skulle vi ha gäster.

 

Och när jag sa till farmor på Domus att ”Det är väl bäst att vi köper en öl till pappa” och gick och släpade en burk lättöl i en korg på golvet.

 

((Nu vill jag gärna tillägga att jag aldrig någonsin sett mina föräldrar varken fulla eller bakfulla så jag vet verkligen inte vart de två senare kom ifrån.))

 

Men nästan alla minnen är väldigt glada. Enda egentliga sorgen jag kan minnas var när pappas moster Lilly dog. Det var första gången någon i mitt liv dog, och det var väldigt konstigt att handskas med som sjuåring. Fick inga av barnsjukdomarna eller såna jobbiga grejer heller. Fast jag var jättesjuk i maginfluensa en gång då jag var trevlig nog att säga ”Du ser ut som Pyton” till farmor. Jag vet fortfarande inte vem Pyton skulle vara men det låter ju inte jättesnällt…!