Challenge accepted! – XIV – Om jag vann en miljon

Oj oj. Jag tänker nästan aldrig på sånt här.

 

Jag skulle först och främst betala av mina skulder. Inte för att det är mer än CSN (som ju är en kontrollerad skuld) och till mamma och pappa (där ingen ens vet vad skulden ligger på), men så skönt att ha det gjort och överstökat.

 

Jag vet att alla säger att de skulle ge till välgörenhet – och det skulle jag också. Sjöräddningssällskapet och Läkare utan gränser skulle definitivt få varsin hacka.

 

Jag skulle inte vilja sluta jobba, men jag kanske skulle gå ner i tid lite och jobba med välgörenhet lite grann vid sidan av. Typ stå i kassan på Emmaus eller liknande. Och ha lite mer fritid förstås. Jag känner nu att jag behöver ju ta igen mig på helgerna, fine, men det finns ju annat att göra också som jag bara är för trött för på veckorna, typ städning och tvätt och så vidare. Jag vet att jag borde ta en sak i taget, typ, men jag har en tendens att göra allting på en gång. Och då går ju en halv dag åt i och med tvättstugan – så klart att det vore skönt att ha en extra ledig dag i veckan, eller två extra lediga eftermiddagar, eller whatever. 

 

En miljon är ju inte tillräckligt för att köpa en lägenhet, men man kan ju lägga en försvarlig kontantinsats förstås, och det är väl en vettig investering? Fast jag har i och för sig hört folk säga att det är rätt dumt att köpa fastigheter nu, så jag vet inte.

 

Jag skulle äta precis vad jag ville hela tiden. Nu är jag supertramsig med matkostnader och unnar mig typ inte att köpa rökt lax även om jag vill ha det. Det är skitdumt, jag har faktiskt råd att köpa ett paket himla lax för 30:-. Man hamnar i ett väldigt konstigt mindset när man levt utan inkomst i över ett år kan jag säga. Jag jagar extrapriser som om jag finge betalt för det. Skitdumt!

 

 

Annars skulle jag väl resa bort ett tag. Har haft en dröm om en månad i Provence i en liten stuga – typ som Colin Firths karaktär i Love actually – och bara skriva och gå och handla nybakt bröd och tomater och ost på marknaden och bada i floden och inte ha telefon och… ni vet. Som Sylvia Plath och Ted Hughes gjorde, fast jag minns inte om det var just Provence. Men det känns som en så mysig grej! I och för sig inte jättekostsamt så länge det skedde på semestern…

 

Gå intensivkurs och skaffa körkort och bil skulle jag nog göra. Jag saknar det inte *så* mycket, men ibland skulle det onekligen vara skönt att kunna välja själv typ när jag åker till jobbet, eller kunna handla på mig mat och sånt utan att behöva tänka på att det är tungt eller otympligt. Även om jag har min Dramaten så blir den ju full om jag köper ett paket toapapper, så då får jag ta det under armen och det känns inte heller idealiskt när andra armen är upptagen… tja. Det kanske vore bra med en liten bil. Det bleve isåfall en Mini Cooper, tror jag…

 

Och så skulle jag väl typ köpa massa nya kläder och skor och säkert en massa krims-krams-smycken och scarves och sånt.

 

Jag vet inte. Egentligen är jag inte så vansinnigt anspråksfull – det mesta ovan skulle jag ju ha råd med om jag sparade i några månader. Men jag skulle säkert komma på något om situationen var sann 🙂