Här blir det ingen bild, för jag kan inte ens se lockespindlar på bild. Det är min värsta rent fysiska rädsla. Det HAR blivit bättre. Nu kan jag liksom se en och klara av det, till och med stå still. Dock INTE inomhus. Eller jo, så länge någon kan se till att den försvinner och jag inte behöver vara i samma rum, kanske. På min födelsedag satt det en på fönsterbrädet till mitt rum och då gick jag bara ut och sa till mamma, ganska lugnt.
Men jag kan ju berätta anekdoten om lockespindeln som tog sig in i Backatorp när jag var ensam hemma sommaren 2002. Det är många som tycker att den är ganska rolig.
Jag hade jobbat 07 – 21:15 (ja, jag vet, jätteolagligt men jag tog allt jag kunde få den sommaren), cyklat hem uppför en helvetesbacke och var helt sjukt trött. Gick in på toaletten på nedervåningen och där sitter den! På golvet och tittar på mig!
Får hysterisk panik. Springer ut med byxorna i knähöjd, stänger dörren och låser från utsidan (!!) och ringer pappa i Hunnebo och frågar om vi har någon packtejp. Ja, det var ju en normal fråga 21:30 en vardagskväll tyckte pappa och sa att vi har nog ingen sådan men det finns säkert maskeringstejp.
Så jag tätar dörren med maskeringstejp och tidningspapper. Jag skojar inte. Och den stod förseglad tills min dåvarande pojkvän kom på besök från England och skulle ta itu med kräket (alltså, det var ju inte därför han kom :D). Och HITTAR den inte! Herregud. Jag höll på att dö. Så jag var ju tvungen att gå in och den satt ju för fan vid golvbrunnen i duschen. HUR han missade den vet jag inte men att jag var tvungen att se den igen vet jag. Och fan vet hur den överlevt i en vecka.
Andra spindlar är jag inte rädd för. Jag väljer ju inte direkt att ta kontakt, men… det är okej. Jag hajar till när jag ser en i större format eftersom jag ju inte vet om det ÄR en lockespindel… men men. Ingen vet vart detta kommer ifrån, men när jag var yngre har jag både svimmat och kräkts vid blotta åsynen av en liten jefvel.
Jag är även rätt rädd för höjder. Vilket naturligtvis är jättepraktiskt när man bor på nionde våningen 😉 Nä, det är ingen direkt fara, vissa dagar kan jag svindla till om jag tittar ner men det är okej. Det värsta för mig är faktiskt att titta UPP på höga grejer om jag är på marknivå, typ hus, månen, höga stolpar, flygplan… detta har jag utvecklat på äldre dagar.
Men det är ju världsliga saker egentligen. Det jag är mest rädd för är naturligtvis att förlora de jag älskar.
Stories from the city, stories from the sea 