Challenge accepted! – II – En låt med många minnen

Men hur svårt är inte DET då? Jag är en sådan där minnesmänniska, lukter och ljud och smaker och allt möjligt påminner mig om ett eller annat minne. 

 

Fast jo, jag vet en som påminner mig om så himla mycket. Hela sommaren 2004 var… fantastisk. Jag hade precis flyttat till Whitechapel, jag jobbade på Hog’s Head, jag var involverad i ett förhållande med någon som jag kanske inte skulle välja nu – host – jag hade lärt känna typ hundra nya människor på några veckor tack vare det stora flödet av folk på Parfett Street, samt att killarna flyttade några dörrar ner och nya människor flyttade in – namely Father David, Louise, Tom och Oliver. Och Malin, men henne kände jag ju sedan innan 🙂

 

En låt som förekom i typ alla kontexter – hemma och på jobbet och hos killarna och vart man än gick den sommaren var…

 

 

 

Jajamensan. Fit but you know it. Jag älskar The Streets. Egentligen inte alls min musiksmak men jag tycker att de är SÅ bra och detta albumet är ett mästerverk. Jag funderade till och med på att skriva min avhandling om Mike Skinners ”gatupoesi” och jag ångrar faktiskt att jag inte gjorde det. Det stod mellan honom, Roald Dahl och Eugene O’Neill och så väljer jag den senare. Suck.