Låtar som förändrade musiken: Los Angeles

 

Halkade in på Kunskapskanalen för en liten stund sedan och ett program som heter Låtar som förändrade musiken. Detta avsnittet skulle handla om L.A, och jag tänkte varför inte! Och det är jag glad att jag gjorde för det var verkligen hur bra och intressant som helst.

 

Gemene man – som jag själv – förstår inte riktigt hur mycket det ligger bakom musik. Visst, jag har 10hp i musikproduktion, men det betyder inte att jag förstår något i alla fall. Det gör jag nämligen inte. Och det var inte självvalt att läsa Digital music production och PC based audio systems kan jag berätta…

 

Dessutom intressanta intervjuer med intressanta personer med relation till låtarna som togs upp. Vilka var tre till antalet…

 

Mr Tambourine Man i The Byrds’ tappning. Det är väldigt roligt att Bob Dylan överlät låten på dem för att någon ”sjöng falskt” på hans inspelning. Jag undrar jag vem det kan ha varit? 😉 Jag älskar denna i alla fall, särskilt introt, det är som en porlande bäck, eller något annat flummigt. Intervju med Roger McGuinn som är en så himla sympatisk människa. Tror jag. Jag vill ha hans hatt!

 

 

Nu är California Dreamin’ av The Mamas & The Papas verkligen inte min favoritlåt av dem. Mest för att jag har plågats med den i minst två körer under skolåren, och finns det något sätt att förstöra en låt så är det att repa den i kör i flera månader. Men det är klart att jag förstår att det är deras viktigaste, och att den spelade väldigt stor roll för kalifornienrocken då det begav sig! Men jag tycker bättre om Monday monday, Creeque Alley och förstås Dream a little dream of me med Mama Cass på solo. Men bra ändå förstås. Och Michelle Phillips, den enda överlevande medlemmen, verkade supersympatisk i intervjun, verkligen!

 

 

Vad man än tycker om Phil Spector (host) så får man väl hålla med om att han har gjort en del magnifika låtar. Bland annat Be my baby. Det är en sådan där låt som får mig att rysa lite grann varenda gång jag hör introt. Dock är jag som sagt allergisk mot Phil Spector och även lite allergisk mot Ronnie Spector, så jag såg inte de sista fem minuterna. Fast det var nog mest för att jag ville gå och lyssna på låten i sin helhet på Spotify… 😉

 

Det finns sju delar till, och jag blev så glad av detta att jag tänker försöka se dem under de närmaste veckorna… det är NYC, norra Storbritannien, Tyskland, Detroit, London, Stockholm och San Francisco / Seattle kvar. Tror inte att det ska bli några större problem att vara rätt motiverad att sätta på något och stänga av hjärnan i en halvtimme efter jobbet… 😀