Om vi säger såhär. Jag älskar att vara uppe sent – eller hela natten – om det är självvalt och jag definitivt inte behöver gå upp tidigt nästa dag. Är gärna uppe till 4 och sover till 10-11 en fredag eller lördag, lugnt.
När klockan ringer kvart över fem blir jag lite puppig om jag fortfarande är vaken kvart över fyra. Så kan vi säga.
Och det var då jag gjorde sista somningsförsöket, och det funkade, typ. Jag dvalade bort i två omgångar i alla fall. Bättre än inget.
Dusch-och-frukost-och-läsa-sig-lite-tidning och sedan bar det av hem, upp fort, hämta remiss, lämna väska, hämta kofta, inte glömma nycklar. Så till Sahlgrenska. Där jag gjorde en ful sak utan att veta om det. Det satt folk på bänkar i korridoren och det tycker jag är ganska naturligt på ett sjukhus. Står man inte i kö så STÅR man inte i kö, om det inte är något sorts uttalat kösystem. Så jag ställde ju mig mittemot dörren förstås och kom in som tredje person. Skönt.
Det gick snabbt i inskrivningen och tog lite längre tid att komma in, men det ”roligaste” var ju ändå att det säkert satt tjugofem personer och väntade på att ens bli inskrivna, och man hörde kaffekoppsklink bakom draperierna. Lite mindre snyggt. Fika någonstans med dörr om ni ska fika när så många väntar. (De öppnar sju, så det är inte nattjobbare.)
Själva provtagandet var lite konstigt, jag vet inte. Hon knackade på min arm så att jag kände mig som någon sorts heroinmissbrukare, tog vänster istället för höger som den fina kärlen sa var bäst och det berättade jag för henne också, jag vet inte, jag fick konstiga vibbar av henne. Dessutom gjorde det faktiskt ont när hon stack och det kändes hela tiden medan hon tappade också, det spränger fortfarande i underarmen. Inte farligt men tillräckligt för att vara lite störigt.
Med andra ord känns det som om jag redan gjort en heldag 😉 Men trots att jag inte har sovit mer än 2 x 30 minuter känner jag mig faktiskt vid rätt så gott mod. Jag ska traska bort med min trasiga jobbdator till servicestället om en stund (fast de kan ju få komma i ordning lite först), det blir en uppfriskande halvtimmespromenad (eller så), och sedan är det väl bara att kämpa på.
Och för guds skull, hoppas på att få sova inatt. Jag vill inte vakna och känna mig som en disktrasa på min 30-årsdag!!
ETA: Annan jobbig sak med att inte sova – man har ju redan sett alla nattens Facebook-inlägg när man går upp!!
Stories from the city, stories from the sea 