Det är inte första gången jag läser Musselstranden. Kanske till och med fjärde eller femte. Jag älskar den men jag glömmer hur mycket jag älskar den mellan gångerna, så att säga. När jag väl plockar upp den igen av ren… obeslutsamhet kanske, så blir jag förälskad igen.
Språket är så ljuvligt. Så lätt och samtidigt mättat, så flytande.
Och historien är då sannerligen inte fy skam heller.
Berättaren är antingen Ulrika, en kvinna född i mitten på femtiotalet, eller, i Kristinas kapitel, en allvetande berättare.
Ulrika berättar själva historien om somrarna i Tångevik med bästa väninnan Anne-Marie och hennes familj, där det ingår en liten adoptivflicka från Indien, Maja. Det var inte särskilt vanligt med adoptivbarn i Sverige i slutet på sextiotalet förstår man. Där finns även storebror Jens och ett par storasystrar. Maja är autistisk – eller vad hon nu är, hon talar inte alls – men är annars väldigt utåtagerande. En midsommar ska alla ungdomarna (och ett gäng till) åka ut till en ö och fira. Maja vägrar släppa Anne-Marie på bryggan när de ska åka, så till slut får hon följa med.
Under natten försvinner hon spårlöst.
Kristina är en ung kvinna som lidit av någon form av psykossjukdom tror jag – hon brukade gå runt på stan med olika djurmasker på sig och kommunicera i djurläten. Efter att ha vårdats på sjukhus ett (bra) tag får hon flytta till något eget och hittar en liten stuga vid havet. Hon blir ett med naturen och börjar gå på upptäcktsfärder där hon samlar skallar från djur och andra souvenirer. Och en dag kommer hon av en slump över en kajak…
Ulrika forskar i bergtagningsmyten och föreläser om densamma. Hon bor i Göteborg och får en barnledig dag för sig att åka till Tångevik och titta på Gattmans hus en gång till. Väl där kan hon inte låta bli att gå in – och somnar till sist i Anne-Maries säng. När hon vaknar har någon annan dykt upp. Jens.
SÅ BRA LÄS DEN OMG!!111!
Stories from the city, stories from the sea 