2012: Bonusböcker – Lisa Eurén-Berner

     

 

Jag har läst ett helt gäng av Lisa Eurén-Berners böcker de senaste dagarna, men jag kan bara inte skriva egna inlägg om alla, eller ens räkna dem som separata böcker för de är så korta och snabblästa. Därför skriver jag ett litet bonusbokinlägg om henne i allmänhet utan att bli för långrandig…

 

Böckerna är skrivna mellan kanske 1930 och 1965, eller så. Fröken Sprakfåle är unga Inga-Maja, som bor i en liten stad i Norrbotten och är ganska sjövild – men väldigt rolig och begåvad och älskar att skriva. Hon har en lillbrorsa, Klas, och de gör allt för att göra livet surt för sin hemhjälp Amanda – som för övrigt är den roligaste karaktären i ALLA böckerna. Inte för att jag har läst alla, det har jag verkligen inte, men alla jag har läst, dårå. Åren går och Inga-Maja blir vuxen, träffar Greger, gifter sig ung och flyttar till Stockholm med honom.

 

Susanne är Greger och Inga-Majas dotter, som torde vara född någon gång i slutet på 40-talet. Hon och lillbrorsan Peter växer upp i Stockholm i ännu ett idylliskt hem med hembiträdet Linnéa (som är väldigt rolig i en bok men jag minns inte vilken, annars ganska ointressant). Susanne får likt sin mor tidigt börja ge ut romaner och omsider träffar hon tjusige Erik som hon gifter sig med och får två barn, Stina och Pricken.

 

Detta är typiska flickböcker från tiden då det begav sig, kan man säga. Det står till och med ”Berättelse för flickor” på försättsbladet på några av dem! Och kvinnorna är förstås hemmavarande och sköter hushåll och ungar och gud vet allt (även om dessa är lite tuffare och får för sig att arbeta lite själva då och då), de ”lyder” förstås sina makar och så vidare och så vidare. Men det var ju en annan tid, så jag orkar inte ens irritera mig på det. Det är ju inget direkt förtryck som förevisas, utan bara väldigt gamla och traditionella könsroller.

 

Språket är kul! Ibland är det en faslig massa voro och huru och jag vet inte vad, och så ibland så är det tjejer och killar och lattjo. Det roligaste jag vet med L E-B är hur som helst att om någon t.ex skrattar så skriver hon Ha! Ha! eller Hi! Hi!. Det ser fruktansvärt roligt ut!

 

Och som sagt, denna fantastiska Amanda som finns kvar hos Susannes morföräldrar även när hon gått i pension. Klassisk ”tant”, gissningsvis född i mitten på artonhundratalet, med traditionella värderingar om det ena och det andra – men faktiskt med en touche av feminism här och där i sina brev där hon råder sina skyddslingar, Inga-Maja och Susanne, att se till att inte låta sig kuvas av karlar, och allt vad det är. Hon hittar på en del äventyr själv också, hamnar hos polisen lite då och då, råkar bli statist i en filminspelning under ett huvudstadsbesök, kastar lite tårtor omkring sig… och gör väldigt goda smörgåsar. Kalvstek med gurka på mackor nämns i nästan varenda bok tror jag och även om jag inte ens gillar kalv blir jag väldigt sugen…

 

Jag tar med Jacki prövas när jag ändå är i farten, fast jag inte läst den på några år nu – men detta är ju ett generellt inlägg om L E-B, och hon skrev denna lilla roman, eller novelett nästan, under pseudonymen Clary Linde. Det är en lite konstig historia egentligen, det händer egentligen nästan ingenting. I vanliga fall slutar ju sådana här ”berättelser för flickor” rätt lyckligt för huvudpersonen, men här blir det liksom ingen upplösning eller catharsis som min gamle föreläsare PS brukade prata om, det bara… stagnerar. Jag tror att allting helt enkelt går tillbaks till hur det var förr. Tråkigt.

 

Men Sprakfåleserien ska ni läsa om ni kommer över den! Man kan läsa böckerna helt fristående också, jag tror att jag läste Susanne far till Rom först av alla, och den är ju en av de allra senaste. Listan på alla böckerna finns här, och de jag faktiskt har tagit mig igenom de senaste dagarna och under åren som gått äro…