7 / 7 – sju år senare

Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan bomberna i London smällde av.

Sju år.

Jag var ju på jobbet då, och det första vi hörde var att en kille, Tom, skulle bli sen för det hade hänt något på tunnelbanan. Det var väl ingen som tänkte att det var något farligt utan bara… ja, ett tåg som hade fått fnatt.

Jag minns inte exakt vad som hände sedan. I mitt minne var det kusin Jennie som då bodde i Leeds som fick tag på mig, enligt mamma var det hon som fick tag på mig, ringde moster Suzanne och bad henne ringa mormor. Men jag är övertygad om att jag pratade med Jennie först.

Det sjukaste med hela den dagen var att vår chef, eller underchef i alla fall, förbjöd oss att ringa privata samtal och skicka privata mail. Tji fick han kan jag säga, för det är klart att vi gjorde det ändå. Han var för övrigt inte riktigt klok och var inte kvar så länge efter den dagen heller då han gjorde sig skyldig till datastöld och fick lov att sitta i rättegång i flera veckor. Men men. Vi blev även uppmanade att säga, om någon kund frågade hur det stod till i London, att bara säga att det var vackert väder och att vi inte hört något om några bomber.

Andra galenskapen med den dagen var att vi hade alla killarna hemma, Tim, Tom, Vinod och Nic var lediga eller arbetslösa den dagen och jag och Louise fick inte tag på en enda en av dem. Det gick rykten om att en buss hade exploderat på Brick Lane (hur nu det skulle ha gått till för det går eller gick inga bussar på Brick Lane) och vi fick ju totalpanik. Framåt eftermiddagen fick jag tag på Tom och han ba’ ”Vi är på takterrassen på Skyline Plaza! Det är massor av helikoptrar ute!” – ja, okej, då vet vi att ni lever… Telefonnäten låg ju nere förstås, och det var väl inte så konstigt. På eftermiddagen fick de även nöjet att se drottning Elizabeth anlända per helikopter till Royal London Hospital. Hon var tydligen mycket tjusig i lavendelfärgad dräkt.

Sedan fick vi i och för sig skratta lite också då Louise skrev ”My poor mum is having kittens” och jag aldrig hade hört uttrycket förut och därned trodde att hon höll på att förlösa kattbebisar.

När jag skulle gå från jobbet på eftermiddagen tyckte receptionisten och HR-ansvariga damen absolut inte att jag skulle gå hem. Herregud, jag skulle ju gå förbi Towern, det var ju skitfarligt! Men till slut lurade jag i dem att jag skulle gå en annan väg och då fick jag gå. SÅ sugen var jag inte på att sova på kontoret…

Hade haft en vän som sov över natten innan dåden och lämnade av henom vid Tower Hill vid kanske… 08:40, jag har ingen aning om exakt tid, och shit vad orolig jag blev för henom, hen skulle byta tåg vid Liverpool Street och det var ju rätt nära i tid. Så att säga.

Men till slut kom jag hem. Alla satt och stormglodde på BBC News som förstås hade tagit över alla sändningar på BBC One, och fy farao vad hemskt det var.

Men till slut bestämde vi oss för att tänka positivt istället och gick ut och sjöng karaoke på en halvsunkig pub i Stepney istället. Det är bättre att skratta än att gråta, resonerade vi, och så gjorde vi också. Och vi hade skitkul.

Keep calm and carry on är Londonbornas motto. Det tog vi med oss.