2012: 60 – Vad händer om man vänder på Paris?, Killbacillen och Dadlar och dromedarer av Viveca Lärn

Beställde dessa och bar lyckligt hem dem från biblioteket igår – och först när jag kom hem kom jag på att jag hade ju missat en bok! Tuppenkuppen, som kommer mellan Killbacillen och Dadlar och dromedarer om jag inte minns fel – men strunt samma. Vi får ta det som det kommer. Jag skulle just säga att jag inte minns något av Tuppenkuppen, men nu gör jag plötsligt det, den utspelar sig i Göteborg och har med Konstmuséet att göra. Tror jag. Vi får se 🙂

Hur som!

 

Läste väl dessa böckerna någon sent på lågstadiet första gångerna skulle jag tro, och otaliga gånger efter det. Jag har alltid varit en omläsare.

 

Vi träffar Tekla och Ulle för första gången i Vad händer om man vänder på Paris? – de är snart tolv år och bor i Örgryte i Göteborg. Tekla bor med sin pappa Tommy, som är konstnär varannan vecka och vaktmästare på en tidning varannan. Han är trettiotre år och mycket söt, vilket resulterar i att det alltid springer en massa damer, a.k.a Drakar, efter honom. Ulle däremot bor med sina bråkiga föräldrar och bråkiga bröder i en liten lägenhet fjorton minuters promenad från Teklas hus.

 

I Vad händer om man vänder på Paris? får pappa Tommy ett konststipendium på tjugofemtusen kronor, och tar med sig Tekla för att bo i Paris i en månad våren i femman. ((Ja, 1980 kanske 25k räckte till det… ;)) och de träffar en hel radda intressanta människor, inklusive en skummis som förfalskar tavlor…

 

I Killbacillen åker Tekla och Ulle med Tommy till vackra Sydkoster under en månad på sommarlovet, för att besöka farmor och farfars sommarhus därute. Tyvärr blir farmor sjuk, men de har en fin sommar därute ändå, med TV-folk, killbaciller, segling och en faslig massa glass.

 

I Dadlar och dromedarer som utspelar sig under sommaren innan högstadiet blir det charter med Lyckoresor till Sousse i Tunisien och Ulle får följa med. Det är marknader och dromedarer och beduiner och tjusige Samir Svensson från Göteborg… och första lilla svartsjukedramat!

 

Som ni hör är det enkla böcker med lite äventyr här och där, lite spänning kanske och en hel del skratt. Viveca är och förblir en av mina favoriter, och som med så många ungdomsböcker finner jag att jag skrattar ännu mer nu som vuxen, när man förstås nyanseringar och annat bättre än man gjorde som barn. De är strålande som ”första kapitelböcker” – men jag är lite orolig för att dagens tweens inte riktigt skulle förstå hur bra de är – jag vet att jag tjatar om hur roligt jag tycker att det är att läsa om dagens ungdomar med SMS och FB och Twitter och allt vad det är, men jag är rädd att de äldre kommer att dateras.

 

De är hur som helst asbra och jättefina och jag kommer att sätta dem i händerna på mina ungar om jag får några. Om det fortfarande finns pappersböcker då alltså…