Recensionerna har varit blandade om Det borde finnas regler, men JohannaL på Bokhora gillade den så jag bestämde mig för att ställa mig i kö på den i alla fall – varför inte.
Och jag älskade den! Gud, den är fruktansvärt rolig. Skildringarna av fester och oförstående morsor och första fyllan och tankar runt sex och sånt är ju naturligtvis lika Janouch och Rudbergs, men sjutusen gånger roligare och mer realistiska. Jag tycker ju att det är superkul att läsa om folk som är hälften så gamla som jag, och det är extra roligt med alla dessa nyutkomna historier, där det finns Facebook och Spotify och SMS och allt sånt där som definitivt inte fanns när jag gick i åttan.
Är även smått förälskad i Mia och Mirjams kompis Karl, som är superintellektuell trots sina ringa ålder och definitivt är en sån som jag hade varit superkär i på högstadiet. Det var grav brist på sådana när jag gick i högstadiet kan jag säga, det var väl bara ett mycket litet fåtal killar som överhuvudtaget stod ut ifrån mängden, och inte nödvändigtvis på ett intellektuellt vis heller. Haha.
Detta är definitivt den bästa av alla dessa nyare ungdomsböcker som jag plöjt i år. Den är lika bra som Linas kvällsbok I & II (som jag förvisso inte läste för första gången i år), och det säger mycket. Och den är nog förbaskemig lika bra som Anita Eklund-Lykull också, fast på ett helt annat vis.
Vet ni vad – detta är en ny …och likväl rör hon sig (Charlotta Cederlöf). Den känns jäkligt äkta helt enkelt. Allt är inte guld och gröna skogar hela tiden, men det är levande.
Fint, bra, roligt, lagom mörkt och med kul språk. Någon recensent skrev att språket är ”klychigt” (sic!) för att det fogas in lite engelska ord här och där. Jag tror inte att det är klyschigt, jag är övertygad om att det förekommer i ungdomars språk – det gjorde det i alla fall när jag var i den åldern.
Stories from the city, stories from the sea 