Får jag presentera: Busschefen

Jag har inte bara en tvättstugechef i mitt liv. Sedan jag började ta bussen 06:52 har jag även en busschef.

Busschefen är en medelålders dam med praktisk frisyr, praktisk jacka, praktiska jeans och praktiska skor. Och en praktisk liten påse till matlådan. ((Som för övrigt är rätt snygg i jämförelse med de flesta sådana däringa ”Dagens lunch”-påsar, hennes är mörkblå med vita stjärnor på. Jag fattar inte varför såna är så poppis egentligen? Jag har min matlåda i handväskan eller ryggsäcken, varför ha ännu ett litet pyttebagage?)) Nu har hon lagt av med mössa, men tidigare var även den praktisk.

Ser alltid sur ut, eller liksom… oförrättad. Man kan tänka sig att hon är en dam som blivit lämnad för en yngre kvinna och har brôtiga tonårssöner hemma som äter upp allt bröd efter skolan och sparkar i gruset med sina snuskamrater.

Busschefen sitter alltid längst fram på det där singelsätet – gud NÅDE den som ens försöker gå på bussen före henne, hon måste ju sitta där på kommandobryggan. Hon stirrar förstulet rakt fram så länge turen går som hon tycker att den ska, men vid minsta häftig inbromsning suckar hon högt och vänder sig om för att se hur medpassagerarna reagerat ((oftast inte alls, jag menar, det är inte så att man flyger och far direkt)). Med jämna mellanrum händer det att bussen kör fel, eller håller på att köra fel, som sagt. Då FLYGER busschefen ur sätet, fram till föraren och gapar ”DU KÖR FEL!!!” i högan sky, vänder sig om och skakar på huvudet åt resten av bussen och guidar sedan föraren rätt. På ett extremt patronising sätt.

När vi höll på att köra in i tåget höll hon på att explodera fullständigt – fast då blev faktiskt jag också rädd, och ibland när man blir rädd blir man ju arg på kuppen. Okej.

Och vid Arendal Portal går hon av, oftast arg för att hon får kliva av i vägrenen ((det kommer fyra bussar nästan exakt samtidigt till hållplatserna här mot slutet, så det blir lite så ibland))… ja. That’s the busschef. Jag ska försöka smygfota henne någon dag.