I mitt kungarike…

 

Det ringde på dörren. Och eftersom jag inte hört hissen eller någon annan dörr slå igen så fattade jag att det var därnere, och därmed någon som bara försökte komma in lite hur som helst. Det kommer ju inte direkt några bud på söndagar…

 

Och efter typ tio minuter ringde på riktiga dörren. Jag blev genast övertygad om att det var Jehovas ((varför vet jag inte för det kunde ju lika gärna ha varit Majblommor eller vad om helst)) och jodå, när jag inte öppnade på några minuter slank ovan ner i lådan.

 

Stackars Ann. Har suttit och handskrivet en massa brev för att lägga i brevlådor där folk är ”svåra att träffa i hemmet”. Jag är jävligt svår att träffa i hemmet om man inte anmäler sig först, och särskilt om man tänker sig att man ska predika lite, men jag tycker ändå att det är lite… jag vet inte, gulligt är väl fel ord men jag vet inte vad annars, att Ann tror så på dessa galenskaper att hon håller på som hon gör. Tokigt är vad det är.