((Bild från Google Images, direktlänken fungerade inte))
Läste ju Barbro Lindgrens Jättehemligt-trilogi häromsistens och kom på att jag var ju tvungen att läsa böckerna om Sparvel också! Lilla Sparvel, Stora Sparvel och Bara Sparvel finns i en samlingsvolym som heter Boken om Sparvel, och är uppenbarligen också självbiografiska. Jag minns att jag läste dem en miljon gånger ungefär som barn, och de är lika njutbara nu – och ännu roligare, för man förstår så mycket mer av vad vuxna säger och sådär.
Här åks det dockvagn till moster (fast det var inte så lyckat, kanske), umgås med Barnfarbrorn (som vi väl nu förstår är något av en pedofil), aktar sig för blottare, åker till mormor i Kalmar och hälsar på tanter, lär sig spela piano men fixar inte riktigt det här med lektioner, och det blir inte lättare när Sparveln börjar skolan.
Och så umgås Sparvel med en ”dåre” från Beckomberga. Snälle Janne. Och det verkar väl faktiskt som om Janne egentligen inte är någon dåre, men han har uppenbarligen haft en mycket svår barndom och har liksom hamnat på mentalsjukhus då ingen visste vart de skulle göra av honom som tonåring. Det var här som jag minns det där om nallen Målle som jag skrev om för ett tag sedan – jag hade rört ihop det med Sparvelns egen pappa, det var väl ändå tjugo år sedan jag läste dem sist – då Jannehade gjort något dumt när han var liten och hans pappa eldade upp hans lilla nalle som straff. Oj, vad det är sorgligt! Och det är sorgligt när Janne och Sparveln blir påkomna med att leka och Janne blir inlåst på heltid och sedan skickad till ett annat sinnessjukhus i Uppsala. Usch. Janne ÄR snäll, han är ingen äckelgubbe – men ingen är snäll mot honom, förutom Sparvel. Ingen alls.
Och det finns stor, stor glädje, och stor, stor sorg. Beskrivet ur ett barns perspektiv, så att ett barn kan förstå det.
Klassiska barnböcker som alla borde läsa, barn som vuxna. Som jag så ofta säger om barn- och ungdomsböcker – särskilt av Barbro Lindgren!
Stories from the city, stories from the sea 